50 Också andra rutiner förändrades. För det första började man fr o m 1688 föra protokoll också över brottmålen, där det noterades vad varje assessor yttrat och hur han röstat. Dessa protokoll samlades i volymer med beteckningen »Brottmålsprotokoll» med protokoll från sex år i varje. För det andra ändrade resolutionerna form så att de nu i stället för att hänvisa till den blfogade rannsakningen från underrätten inleddes med ett utförligt referat av denna. Resolutionerna bytte namn till »Brottmålsutslag» och samlades årsvis. En tredje förändring slutligen var att hänvisningarna till lagrumi utslagen blev vanliga, numera också någon gång till Appendix. Hovrätten förde också juridiska resonemang i sina resolutioner. Tingsrätten i Vista härad hade t ex utdömt 40 marker i böter för ett överfall på landsvägen, vilket hovrätten fastställde, men ansåg det nödvändigt att redogöra för hur man kommit fram till domen: »Ingenting i Sveriges lag om 40 markers böter för överfall på landsväg. Dock är ex analogia legis kommet in praxin att bötfälla 40 marker för fridsbrott.» När man i ett annat mål benådade en dödsdömd tryggade man sig till domarereglerna, vilket säkert skett många gånger tidigare, men nu citerades de också i resolutionen: »I livssaker där egen bekännelse icke är och ojäviga vittnen fattas, lärer domarereglorna bättre absolvera och släppa en skyldig än döma en oskyldig». Man hänvisade till prejudikat: »År 1674 ett lika casus från Calmar» och återförsäkrade sig hos både Bibeln och krigsartiklarna: »Kommandes i consideration Guds lag Deut 22:26 per analogiam» respektive »Efter domarereglerna och krigsartiklarna 20 punkt pag 114 bättre värja än fälla och lämna saken under Guds dom.»^^ I hovrättens sätt att behandla de underställda brottmålen hade alltså en rad förändringar skett sedan 1630-talet. En anklagad kunde personligen träda fram inför rätten, överläggningen i målet protokollfördes, domsluten motiverades, domarnas laglighet underströks genom hänvisningar till lagen och genom att juridiska resonemang fördes i resolutionerna — förändringar som sammanhängde med att hovrätten utvecklats till en lärd församling med benägenhet för teoretiska dispyter och utläggningar och med att dess verksamhet omgavs av en växande byråkrati. I grunden var emellertid behandlingen av brottmålen oförändrad: advokatfiskalen föredrog underrättens rannsakning, ledamöterna avgav sitt votum, varpå utslaget formulerades och skickades till landshövdingen för exekution. Möjligen hade underlaget med tiden blivit mera tillförlitligt och möjligen hade hovrättsledamöternas förmåga att bedöma dess förtjänster och brister blivit bättre. Den uppgift, som hovrätten stod inför var emellertid fortfarande densamma, att utifrån skriftligt material pröva de underställda brottmålen. Villkoren för detta arbete var heller inte i grunden förändrade. Distansen mellan domarna i hovrätten och de dömda ute i bygderna var sålunda påtaglig, markerad genom det geografiska avståndet och genom sättet att behandla de underställda brottmålen. Förhållandet väcker reflexioner. 13.10.1694 F, 28.8.1688 F, 7.12.1694 H respektive 10.2.1694 F.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=