47 och genom olika medel kontrollera deras verksamhet. Man kunde fastställa eller ändra en dom, man kunde begära komplettering av en rannsakning och till och med förordna om en ny. Ingen kunde ju vädja i brottmål; att dessa blev rättvist, enhetligt och lagenligt avgjorda berodde på hovrättens behandling av dem, en behandling som ansågs kunna göras i målsägandens, vittnenas och den anklagades frånvaro. Så var verksamheten från början organiserad i förlitan på att denna hovrättens prövning garanterade att sanningen kom fram, att riktiga domar fälldes och att kontrollen av vad somhände i underrätterna var tillräcklig. Så småningom uppstod emellertid tvivel på att denna behandling av hals- och livssakerna motsvarade de ofta uttalade kraven på rätt för »varjomoch enom» och på trygga domar. Kunde man verkligen lita på att alla omständigheter kom fram, på att rättvisan hade »sin säkra gång» när assessorerna i Jönköping i papperen läste om vad som hänt ute i småländska och öländska härader? Då och då kom tecken på att man inte var så säker längre. Ett sådant var de allvarliga farhågor som lagkommissionen 1643 uttryckte. Det hände ofta, skrev kommissionen, att underrätterna hanterade högmålssaker illa och lämnade ifrån sig ofullkomliga rannsakningar. Sådant framgick emellertid av akterna och kunde rättas till. Vad som emellertid inte framgick var om något utelämnats som »märkeligen den brottslige kunde hjälpa» eller om saken »författats helt annorledes än hon sig haver.» I sådana fall fälldes en orätt dom, grundad på en oriktig rannsakning och en oskyldig dömdes till döden. Kommissionen insåg denna risk. För att förebygga att sådant hände var det »högnödigt att särdeles uti de saker som livet angå, underrätterna hålla ett riktigt protokoll på tal och gensvar, intet utlåtandes av allt det somföredrages, antingen det kunde vara den brottslige med eller mot, litet eller allsintet hjälpa.» Och för säkerhets skull, framhöll kommissionen, skulle rannsakning och dom läsas upp för den dömde innan den skickades iväg för underställning.^*^ Problemet med utelämnade omständigheter berördes från något annorlunda utgångspunkter i ett brev 1684 från Karl XI till rikets hovrätter. Det gällde då de muntliga föredragningar inför Kungl Maj:t av framför allt civila mål som ofta gjordes av representanter för hovrätterna. Det fanns risk, ansåg kungen, att viktiga omständigheter blev utelämnade »av förgätenhet eller varjehanda andra tillfällen.» Han förordnade därför att de muntliga relationerna skulle upphöra och i stället göras »skriftligen och alla skäl och omständigheter samt tillhörige acter insändas.» Samtidigt ålade han hovrättspresidenterna att ha »ett noga inseende» med sekreteraren och notarierna så att protokoll och andra handlingar blev fullständiga och noggrant uppsatta. Det kungliga brevet uttryckte samma oro för att inte veta allt när domen skulle fällas som lagkommissionen visat och samma farhågor för att underlaget, CJ Wahlberg 1878 s 49. Schmcdeman s 879.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=