46 fortfarande bara t ex »Resolverades Criminalia från Calmare län» men det blev nu vanligare att ledamöter anmälde skiljaktig mening, vilket inte togs in i resolutionerna utan antecknades i protokollet. Assessorerna Gammal och Queckfeldt ansåg t ex inte att en tjuv borde avrättas, som enligt deras mening bara stulit för 47 daler, assessor Fougman ville inte tillåta att en adelsman, som begått enfalt hor skulle slippa undan personlig inställelse och assessor Lindegren var missnöjd med underrättens rannsakning mot en bigamist och ville ha en bättre innan han var beredd att döma.^^ Sådana anmälningar om skiljaktig mening förekom under detta decennium åtminstone någon gång under varje session medan de under perioden 1635—1644 praktiskt taget helt saknades. Orsaken kan knappast ha varit att alla då varit eniga omvarje resolution. Skiljaktiga meningar har säkerligen också då förekommit, men att detta inte framgår av handlingarna kan bero på att rutinen att anteckna sådana i protokollet ännu inte hade utvecklats. Till själva rannsakningen hade underrätterna ibland bifogat andra handlingar somrörde målet och somdå gav hovrätten ytterligare underlag för behandlingen. En förmildrande omständighet för en dråpare kunde vara att han ingått förlikning med målsäganden och handlingar som bestyrkte sådan förlikning bifogades då rannsakningen.^"^ Också böneskrifter bifogades, t ex en från »de män som äro äldst och bäst kände uti Kärda och Hångers socknar» där man bad omnåd för sin dödsdömde kaplan, somgett sin svärfar munslag och dragit honom i skägget.Vanligast var emellertid intyg, oftast från präster, om vad människor sagt på sitt yttersta, både personer som stod inför sin avrättning eller som sårats dödligt i samband med våldsbrott. Sådana yttranden tillmättes högsta trovärdighet, eftersom ingen antogs gå in i evigheten utan att bekänna sanningen.Det kunde gälla att fria eller fälla en misstänkt medbrottsling - en moder t ex bekände strax innan hon »lade huvudet på stocken» att barnafadern hade hjälpt till vid barnamordet och på dödsbädden urskuldade Olof Folkesson sin baneman med att den dödande stenen var kastad »oförmodeligen» och inte menad att träffa så olyckligt.*^ I princip gällde emellertid att hovrätten var hänvisad till papper i form av underrättens rannsakning och då och då till bifogade intyg och andra handlingar. Samtidigt somman sålunda konstaterar att hovrätten behandlade underställda brottmål uteslutande utifrån skrivet material, måste man också konstatera att det var just detta och ingenting annat somvar dess uppgift. Den kunde inte välja någon annan form, den hade inte uppgiften att anställa ny rannsakning, utan bara att utifrån det skriftliga underlaget pröva underrätternas utslag GHprotokoll 28.11.1663, 22.11.1660 respektive 27.10.1660. 2.11.1661 F, 17.10.1663 Fmfl. 17.6.1643 F. Se Jonas Liliequist 1992 s 92 f. 12.1.1658 F respektive 19.10.1657 H.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=