43 men eftersom de ofta var så okomplicerade var det möjligt att på en enda dag avgöra relativt många, utan risk för oriktiga domar. I andra typer av mål, t ex dråp, incest eller barnamord var resolutionerna utförligare och motiveringar gavs. Hänvisningar till lagen förekom däremot inte heller i dessa mål annat än i undantagsfall. Sedan är det bara naturligt att hovrätten gjorde sig skyldig till en och annan lapsus. Man förväxlade t ex vid ett tillfälle personer, dock utan att detta hindrade en korrekt dom’’^ och en annan gång föreskrev man att en person, somenligt häradsrättens rannsakning redan var död, skulle efterslås och lagföras.^"* Även om man sålunda kan komma på advokatfiskalen med att någon enstaka gång vara illa påläst, är huvudintrycket ändå att behandlingen av de underställda målen varit så omsorgsfull och grundlig den kunde bli. Ett exempel på hur ett mål kunde drivas av hovrätten tills allt blev ordentligt utrett och rannsakat, är ett mål från Allbo härad 1637.” Målet gällde Sven Svensson, kallad Lille Sven för att skilja honom från hans far, somhade samma förnamn. Han stod åtalad för enfalt hor med Elsa Pedersdotter i Vegby. Omständigheterna var försvårande, Sven hade en gång tidigare dömts för enfalt hor och dessutomvar Elsa dotter till en av hans kusiner. För häradsrätten var det emellertid inga svårigheter att snabbt expediera detta närmast triviala och vardagliga mål, särskilt som både Elsa och Lille Sven erkände sina brott: efter Guds och Sveriges lag dömdes båda till döden och domen skickades till Jönköping och underställdes hovrätten. Så långt hade fallet varit ett rutinärende bland många andra. Men vid rättegången började en rad beskyllningar hagla över Lille Sven: det påstods att han bannat sina föräldrar, att han var en »Guds ords föraktare», att han förde ett våldsamt leverne och var en »parlamentemakare» och att han förargade grannar och andra med att ge dem öknamn. Allt detta räknades upp i domen och som slutkläm tillfogade därför lagläsaren Anders Zoterus: »Hela tingsallmogen begärer sådant ogräs kvitt bliva, befruktandes om han slipper med livet för denne laster, gör han fulle värre.» I hovrätten blev det emellertid omedelbart bakläxa och åthutning: När och var hade Lille Sven bannat sina föräldrar? Det skulle utredas. Sådana anklagelser skulle f ö föräldrarna själva framföra och bevisa. Vem hade han kallat vid öknamn, när och var hade det skett, och på vem hade han brukat våld? Det skulle bättre rannsakas och allt tillgå enligt lag. De förorättade skulle var för sig träda fram med precisa uppgifter, och anklagelser sominte kunde bevisas med edsvurna vittnen skulle avfärdas. För Zoterus återstod bara att kalla till nytt ting. Nu reducerades en hel del av beskyllningarna till rimligare proportioner: ” 4.5.1640 F. 18.6.1641 H. Målet utförligt beskrivet i Rudolf Thunander 1989 a s 69 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=