39 övriga orättmätigt tillskansade sig en förnämligare stol än som tillkom honom, t ex när hovrättens dörrar öppnades och dess domar offentligt publicerades. En dispyt om rangordningen, som pågick flera dagar och engagerade hela hovrätten ägde rum i mars 1663, då assessorn Olaus Gammal inte ville acceptera att den yngre assessorn Gustaf Queckfeldt skulle »taga preferencen» framför honom. Han åberopade både »åren och qualiteten» och menade att han genom att placeras på detta sätt skulle »råka i dedignation.» Inför Kungl Maj:ts brev och hovrättens beslut fick han dock böja sig; om han lyckades glömma den förlorade prestigekampen är en annan fråga. Vid samma utnämnde vice presidenten Christian Barnekow meddela, att han inte tänkte infinna sig i hovrätten förrän han försäkrats om »plats och ställe framför de andre assessorerna näst Presidenten.» Han fick sin försäkran och kunde äntligen sätta sig tillrätta vid hovrättsbordet."*' Så försvarade sig rättens män mot varje hot mot positionen i rangordningen. Den skulle följas i kyrkan vid sessionspredikningarna och bevakades också i andra sammanhang t ex när ledamöterna som privatpersoner gick till gudstjänsten. Det finns sorglustiga exempel på hur man då glömde bort den så ivrigt försvarade värdigheten och handgripligt attackerade varandra när man misstänkte att denna ordning rubbats."*’ Ingenting tycks ha varit mera sårbart än värdigheten, ingenting mera ömtåligt än äran. I detta avseende var ledamöterna i hovrätten barn av sin tid. I militära kretsar var äran och anseendet lika mycket värda som livet enligt ett uttalande i rådet av Axel Oxenstierna, där man behandlade en dödsdom över en soldat som dräpt en annan soldat; ». . . vi måste considerera att de hava bägge varit soldater . . . När en får ett munslag och intet slår igen är han fördärvad och helt och hållet en föraktad karl så länge han lever. »"^^ Domböckerna ger rikligt med exempel på att inte bara soldater reagerade på detta sätt. Yttranden som för nutida öron tycks harmlösa men för dåtida uppfattades som ärekränkande ledde så ofta till dueller, att förbud mot sådana upprepade gånger utfårdades.'*’* Enligt nutida uppfattning obetydliga våldsbrott dominerade brottsstrukturen långt in på 1600-talet, vilket av Eva Österberg har tolkats som uttryck för en »hederns och ärans kultur.» Denna ständiga uppmärksamhet på den egna rangen och värdigheten präglade också hovrättsledamöternas tillvaro. Man kan fråga sig, om detta påverkade deras agerande som domare. Böjde den äldre assessorn sig ogärna inför den yngres argument? Försökte en jurist med doktorsgrad låta sin teoretiska lärdom ta över en före detta lagläsares praktiska? Vilken roll spelade i praktiken »ålder och qualitet» och risken att tillfälle lät den ny- ■" GHprotokoll 13, 14, 17 och 21 mars 1663 (A 1:33). Gunnar Bendz 1935 s 163 f. •*’ SRP VI 1636 s 622. Schmedeman s 325. Ett fall relaterat av Gunnar Bendz 1935 s 143 f. Eva Österberg/Dag Lindström 1988 s 63, Eva Österberg 1991a s 70.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=