38 hur några av ledamöterna helt enkelt satte sig upp mot både sin vice president och mot rikets drots, inträffade i mars 1678. Presidentposten hade då länge stått vakant och vice presidenten H G von Falkenberg hade i nästan två år fungerat som president och fört ordet i hovrätten. Han hade under den tiden gjort erfarenheten, att det vore praktiskt och till fördel för arbetet i hovrätten om en vice president på samma sätt som en president hade utslagsröst vid voteringarna. Han skrev därför ett brev till riksdrotsen Per Brahe med en förfrågan om saken och informerade samtidigt hovrättens ledamöter om sin åtgärd. Drotsens svar var positivt: vice presidenten skulle vid lika röstetal få använda sin röst somutslagsröst. Man kan tycka att ingen borde opponera mot ett så praktiskt arrangemang, men i stället för att välkomna beskedet från riksdrotsen uppstod en »vidlyftig discurs.» Två läger bildades. Sex assessorer förklarade att de inte ansåg sig kunna rätta sig efter drotsens brev utan »lämnade det i sitt goda värde.» Att ge vice presidenten »duplex vota», dubbla röster, stred för det första mot rättegångsprocessen och den kunde drotsen inte upphäva, det kunde bara Kungl Maj:t själv. Dessutomvar detta något nytt, somaldrig förr praktiserats, varför de sex inte kunde acceptera någon ändring i nuvarande ordning »utan special Kungl Maj:ts resolution.» Tre assessorer med mera praktisk inriktning ansåg däremot att den som hade vice presidiet gärna också kunde ha utslagsröst, vilket enligt deras mening »framskyndade justitien». Meningarna var delade. Vice presidenten själv förklarade att han inte traktat efter att få utslagsrösten, han hade bara med rättens vetskap gjort en förfrågan. Han kunde både ha och vara utan denna dubbla röst, men föreslog att man åtminstone borde svara på drotsens brev och redogöra för rättens ställningstagande. Men inte ens omdetta kunde man enas. Det blev ny diskussion och ny votering. Nu stod fem röster mot fem, frågan föll och inget brev blev skrivet, ett resultat somi sig bekräftade behovet av en utslagsröst. Det är svårt att tro att det bara var äkta omsorg om rättegångsprocessen och respekt för dess bokstav som styrde ställningstagandena. Omriksdrotsen inga betänkligheter hade att ändra i processen, så borde assessorerna i Jönköping inte heller ha haft det. Men saken gällde tydligen också något annat. Man passade på att stärka sin självuppfattning genomatt lämna själve riksdrotsens brev »i sitt goda värde» och man såg till att vice presidentens status inte ytterligare höjdes genom en utslagsröst, som skulle göra honom till presidentens like. Småaktighet och missunnsamhet skymtar i bakgrunden. Det fanns en fråga, somförefaller ha spelat en stor och viktig roll i hovrättsledamöternas tillvaro och som aldrig tycks ha lämnat deras medvetande, nämligen frågan om rang och värdighet. De bevakade ängsligt och halsstarrigt sin plats i ordningen vid sammanträdesbordet och iakttog noga att ingen av de GH protokoll 14 Maj:t år 1682. Se Schmedeman s 782. 1678 (vol A 1:53). Utslagsröst medgavs vice presidenten av Kungl mars
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=