36 motbild, t ex de känslor av både aversion och aggression som också där ibland fick utlopp. 1600-talets Göta Hovrätt var inget anonymt kollektiv. Den bestod av individer, som i olika sammanhang framträder i handlingarna och visar upp sin individuella profil, inte alltid från den mest fördelaktiga sidan. Petrus Dober t ex, som var med från början och blev assessor redan 1635 och sedan tjänstgjorde i 26 år, återkommer flera gånger i protokollen på grund av sina olyckliga dryckesvanor. En åthutning från vice presidenten finns bl a ordagrant noterad, när Dober presterat en slarvigt förberedd föredragning: han borde »mindre druckit över natten och icke komma upp i rätten susande i huvudet.» 1653 råkade han i konflikt med presidenten Knut Posse och tvingades be omursäkt och ta tillbaka några alltför frispråkiga yttranden. Inför hela hovrätten fick han då åhöra presidentens förmaning att »icke otideligen belasta sig med starka drycker.» Dober lät sig emellertid inte helt förkrossas av presidentens uppmaning till nykterhet, utan förklarade, att han tänkte bruka »sådana drycker somkunna vara hans hälsa till styrka» men att han i fortsättningen skulle intaga dem »med moderatio.»^’ Med jämna mellanrumblossade konflikter upp mellan ledamöterna. Att man kunde ha olika meningar när en dom skulle fällas ingick i yrket och utgjorde sällan konfliktorsak. Var och en hade sin röst, majoriteten avgjorde, och om man ville kunde man få sin skiljaktiga mening införd i protokollet. Det som ledde till konflikt och motsättningar var i stället frågor av annat slag, frågor somrörde rättigheter och skyldigheter och frågor somkunde uppfattas somett hot mot prestigen eller trädde den personliga värdigheten och äran för nära. Alla var ytterst måna om denna, inte minst presidenter och vice presidenter; i flera av de slitningar hovrättsledamöter emellan somprotokollen vittnar omär det presidenten eller vice presidenten, somär den ena parten. Redan under hovrättens första år finns exempel på de svårigheter rättvisans män kunde ha att hålla sams, då den unge Carl Mörner efter bara några månaders tjänst som assessor begärde att bli entledigad. Han hade fått i uppdrag av vice presidenten Månesköld att »sitta över» en man som gjort sig skyldig till majestätsbrott.^^ Men Mörner infann sig bara en enda gång i rätten under hela vårsessionen utan att ange något skäl och när han sedan dessutom ställde krav på lön, tvingades han avsluta sin bana i hovrätten för den gången. Just assessorernas närvaroplikt vållade konflikter. Det var föreskrivet i rättegångsprocessen att ingen assessor fick utebli utan skäl somhovrätten godkände som giltigt. Den som inte rättade sig efter dessa bestämmelser blev bötfälld. Allehanda orsaker till frånvaron lämnades; Dober anförde t ex i ett brev att han »icke kan komma tillstädes, emedan han i en svår anfäktning kommen är och av Gunnar Bendz 1935 s 162 f. Målet gällde länsmannen Karl Jonsson i Älmeboda, behandlat bl a av Lars-Olof Larsson 1976 s 34 ff. GH protokoll 16 jan, 15 febr och 20 febr 1636 (vol A 1:1). Mörner återkom till hovrätten 1661 dä riksrädsklassen inrättades och blev dä hovrättens president. Mäneskiöld hade dä avgått.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=