35 Olaus Häger och den 26-årige Samuel Adlerberg samtidigt sina assessorsämbeten. Tiden i ämbetet var för många lång, en omständighet som kan antas ha bidragit till kontinuitet och stabilitet i arbetet. Hovrätten saknade inte under någon period på 1600-talet ledamöter med hög juridisk utbildning bakom sig, inte heller ledamöter som tidigare innehaft befattningar som borgmästare, häradshövdingar eller tjänstemän i hovrätten. Att både frälse och ofrälse ledamöter ingick i hovrätten hade Johan Skytte ansett som en garanti för att balans skulle råda mellan stånden så att det ena inte »underkuvade» det andra genom orättfärdiga domar. Han var tominne på att en dom borde förklaras ogiltig omden fälldes utan att alla klasserna vore företrädda. För Göta Hovrätts del var detta emellertid en eventualitet som bara teoretiskt kunde tänkas, eftersom det där bara fanns två klasser och ingen klass ensam var beslutför. För dess arbete har balans eller brist på balans utifrån denna Skyttes synpunkt alltså inte spelat någon egentlig roll. Däremot har sammansättningen av hovrätten med dels »män av ridderskapet» och dels »andre lärde lagfarne ärlige män» självklart varit av värde liksom det har kunnat leda till spänningar. Balansen mellan klasserna i den meningen att antalet ledamöter i respektive klass var lika stort kunde emellertid tillfälligtvis rubbas, då en överströmning från den ofrälse till den frälse klassen skedde genomnyadlingar och då vakans inte förelåg samtidigt som nyadlingen ägde rum. Ett nytt adligt ämbetsmannastånd inriktat på statlig tjänst växte fram i Sverige under perioden,^^ en process sommärktes också i hovrätten i Jönköping, där Gavehus blev Cederschiöld, Gammal blev Ehrencrona, Häger blev Hägerhielm etc. Indelningen i klasser bestod framtill 1698, då Karl XII upphävde den. Enligt honom var ämbetena av »enahanda art och egenskap», alla assessorerna satt i samma kollegium och därför fanns det ingen anledning att de skulle ha olika lön och förmåner. En »sådan distinction» förklarade kungen vara »alldeles upphäven» och från och med nu skulle alla vara »lika considererade.»“‘’ De rättens och rättvisans män som satt bänkade vid bordet i Göta Hovrätts sessionssal utgjorde alltså en blandning av unga och gamla, av veteraner och nybörjare, av frälse och ofrälse, av juris doktorer och före cfetta praktiker. En antydan om att blandningen av ledamöter av olika ålder och med olika lång erfarenhet inte alltid och inte automatiskt medförde dynamiska effekter, gav riksdrotsen Gabriel Oxenstierna i rådet 1636. Han anmälde då att »det gick mäkta långsamt till med domarna» i Svea Hovrätt, man »ventilerade» dagligen, men kom aldrig till något slut, eftersom de unga assessorerna var »nykomna och oförfarna» och de gamla »afflägze och decrepiti.»^° Till bilden av hovrätten som en kontinuerligt och stabilt arbetande och harmoniskt sammansatt organisation antydde riksdrotsen här en motbild, där ålder och lång erfarenhet också kunde betyda senilitet och orkeslöshet. Också andra drag kan tillföras en sådan Göran Rystad 1963 s 180 f. ’’ Gunnar Bendz 1935 s 33. SRPIV 14 jan 1636 s 281.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=