288 edsvurna vittnen, att allt gick formellt korrekt till med protokoll och sigill etc. Det var föreskrifter somsyftade till »trygga» domar och till att förebygga justitiemord. Också denna kontroll av att allt skedde i »laga ordning» blev ett led i stärkandet av rättstryggheten. Större likformighet i lagtillämpningen, arbiteringen i princip överlåten till en permanent professionell domstol och en utökad och bättre kontroll av underrätterna är sålunda uppenbara resultat av hovrätternas tillkomst, vilka alla positivt påverkat rättssäkerheten. Frågan om hur denna i vidare mening tedde sig under 1600-talet är ytterst svår att besvara. Den norska forskaren Bodil Chr. Eriksen konstaterar redan i inledningen till sina försök att penetrera frågan att »problemet er at vi mangier målestokk».'^ Ett kriterium på rättssäkerhet är allas likhet inför lagen, att »varjom och enomskall vederfaras lika rätt» och att t ex tillhörighet till en viss klass eller ett visst kön inte skall påverka möjligheten att bli rättvist behandlad av domstolen. Jan Sundin är medveten om svårigheterna att mäta och med rätta försiktig med entydiga svar: enligt hans mening tog emellertid domstolarna inte utan vidare »den starkes parti, när lagen entydigt talade ett annat språk».Denna bild bekräftas av några exempel på hur hovrätten fungerade och agerade i brottmål, där adelsmän stod anklagade. Likhet inför lagen har ansetts som en omöjlighet redan av det skälet, att 1600talets samhälle var ett privilegiesamhälle och att i första hand adeln hade fördelar som ingen annan hade, när ett mål kom till tinget. Det har tompåståtts att domarbefattningarna kontrollerades av adeln, så att »fattiga bönder» av manipulerade domare hindrades från att få rätt.^' Påståendet kan knappast syfta på några andra domare än lagläsarna i de grev- och friherrskap, som fram till 1680 hade egen domsrätt och eftersom det görs utan belägg måste det nyanseras. Att rättssäkerheten så till den grad skulle kunna sättas ur spel av enskilda adelsmän är föga troligt, bl a därför att lagläsarna var yrkesmän med domareuppdrag i de omgivande häraderna och hade att svara för alla sina domar inför hovrätten och att låta sina domböcker från både friherrskapen och häraderna granskas. Exempel saknas heller inte på att bönderna långt ifrån var viljelösa offer för adelsmän med bristande respekt för lagen. Göta Hovrätt dömde sålunda både Olof Stråles och Carl Leijonhufvuds fogdar till ordentliga straff för övergrepp mot bönder och i båda fallen var det bönderna själva som drog de s k grevetjänarna inför rätta.I de få fall då adelsmän anklagades i brottmål visades de heller inte annan hänsyn än andra. Ryttmästaren Georg Fredrik von Vittinghoff dömdes t ex till döden för enfalt hor och blodskam med sin styvdotter och löjtnanten Lennart Rosenbielke fick böta och skämmas på pliktSe ovan kap VI Hovrätten och underrätterna. Göran Inger 1983 s 70 f. ’’ Bodil Chr. Eriksen 1993 s 239 ff. Jan Sundin 1992 s 471. Axel Strindberg 1988 s 59 f. GHprotokoll 26.6.1639 F, 2.3.1665 F.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=