287 den ene fick åtta dagar och den andre 14 på vatten och bröd kan därför bara besvaras med hänvisning till sådana försök och inte utan vidare hänföras till bristande likformighet. I mål som avgjordes i underrätterna, t ex lindriga våldsbrott och småstölder, var hovrättens inflytande indirekt och utgjordes av dess kontrollfunktion. Dess pekpinnar och »åtvarningar» till lagläsarna kan inte ha gått spårlöst förbi utan haft fortbildande effekter, vilket då inneburit en uppryckning av tillståndet i underrätterna, vilka i rättegångsordinantians ingress sades »icke således aktas och förestås, som de efter lagen borde.» Utifrån genomgången av Göta Hovrätts behandling av brottmålen är det sålunda inte svårt att instämma i Stig Jägerskiölds och andras slusatser, i synnerhet i konstaterandet att tillkomsten av hovrätterna innebar en ökad likformighet och enhetlighet i lagtillämpningen. Det har också lett till bättre rättstrygghet. Sådana drag präglade inte tillståndet före hovrätternas tid, då hals- och livssaker visserligen hänsköts från häradsrätten till högre instans, men till en instans som sällan var densamma. Det kunde vara tillfälligt organiserade instanser, t ex »en grupp riksråd, ibland andra män i och kring hovet i Stockholm»^'* eller »överheten» i gestalt av hertig Karl eller av ståthållaren på Kalmar slott.Det är ingen tvekan om att sådana mål behandlades med större grundlighet och kunnighet i hovrätterna än av dessa oregelbundna och tillfälligt sammansatta kungliga domstolar och föga lagfarna ståthållare. Det förekomatt »ståthållare och andre befallningsmän», vilkas uppgift det var att åtala och exekvera, själva satte sig somdomare. Denna rättegångsordinantians beskrivning av hur ståthållare och fogdar blandade sig i domarens ämbete är möjligen tendentiös; i den mån sådana missförhållanden rått blev de i varje fall avlägsnade i och med hovrätternas tillkomst, vilka såg till att gränsen mellan den dömande och exekutiva verksamheten upprätthölls.’^ Begreppet rättstrygghet kan emellertid definieras också på annat sätt. En central princip i modern straffrätt är uttryckt i regeln »nullum crimen, nulla poena sine lege» (inget brott, inget straff utan lag).^^ Eftersom principen var okänd för 1600-talet med dess arbiträra straff skulle det då kunna hävdas att rättstrygghet utifrån ett sådant kriterium överhuvudtaget inte existerade. Å andra sidan var det efter hovrätternas tillkomst bara där arbitrering kunde ske och fri prövningsrätt utövas. Underrätterna hade visserligen inte helt fråntagits möjligheten att arbitrera, då både frikännanden och prutning av bötesbelopp kunde ske, men hovrättens inflytande gjorde sig hela tiden gällande på olika sätt. Dess kontroll av underrätterna gällde inte minst att tillse att procedurmässiga föreskrifter iakttogs, t ex att bekännelse förelåg, att allt styrktes med StigJägerskiöld 1984 s 218. Nils Edling/Gunnar Pellijeff 1965 s XVI. Schmcdcman s 1361. Se ovan kap VI Hovrätten och underrätterna, avsnittet Hovrätten och lagläsarna. Gustav Olin 1934 s 809 och s 840.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=