286 ytterligare en av dem, som uppfattat inrättandet av hovrätterna som en av 1600-talets mest betydelsefulla åtgärder på rättskipningens område, framhåller i sin lärobok särskilt deras kontrollfunktion över underrätterna och hur denna positivt påverkade rättsutvecklingen.'^ Frågan är då, vad somkonkret kan ligga bakom sådana generella omdömen. Blev lagtillämpningen likformig? Vilka tecken finns somtyder på en stärkt rättstrygghet? Var hovrätterna verkligen ett lyckokast? Svaren kan knappast bli entydiga. Vad man till en början kan konstatera är emellertid att avsikten bakom hovrätternas tillkomst enligt de grundläggande dokumenten var att få en socialt ansvarskännande rättskipning till stånd och att slå vakt om principen om likhet inför lagen. Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i intentionen att »varjom och enom skall vederfaras lika rätt.» Sådana avsikter kom också ofta till uttryck i olika sammanhang under 1600-talets lopp, t ex i Karl XI :s farhågor att förmildrande omständigheter kunde bli förbisedda i rättegångarnaoch i drottning Christinas bekanta yttrande vid 1650 års riksdag, att »lag och rätt är i riket, därtill är den fattige såväl somden rike berättigad.»“' Målet med en likformig och enhetlig lagtillämpning nådde man i varje fall i de mål somdirekt behandlades av Göta Hovrätt. Lagen tillämpades i princip på samma sätt för samma brott, oavsett om det begåtts i ett värmländskt eller ett öländskt härad och svaren på frågor om lagens rätta förstånd besvarades på samma sätt från vilken av jurisdiktionens underrätter den än kom.“^ Att tilllämpningen sedan inte i detalj kunde bli lika också i de individuella fallen var självklart. En domstols uppgift att bedöma varje brott och varje brottsling för sig och tillämpa lagen med hänsyn till alla tänkbara omständigheter är svår och diskussionen omhuruvida en viss brottsling förtjänat just det straff han ådömts kan föras mycket långt. Hovrättens domar kan därför ibland se ut som omlikformighet i lagtillämpningen saknades, t ex i de så varierande förvisnings- och frihetsstraffen.’^ Orsaken får sökas i att straffen i dåtidens lagar var absoluta, t ex »döden dö», och när då lagbudet frångicks återstod de arbiträra straffen. I modern lagstiftning finns de s k strafflatituderna med föreskrifter somt ex »dömes till fängelse i lägst sex månader och högst två år.» När 1600-talets hovrätt försökte att anpassa straffet efter som det hette »sakens beskaffenhet och syndens grovhet» saknade den stöd av lagen i form av sådana ramar. Frågor om varför den ene förvisades från »staden» och den andre från »landshövdingedömet» eller varför ” Göran Inger 1983 s 70. Se ovan kap II Hovrätten dömer. Vid ett annat tillfälle betecknade hon med en originell superlativ »justitieverket somdet principalaste av allt som bör tagas i akt.» (SRP XIII 1649 s 317). »Svensk lag och process» tillämpades i Bohuslän från 1681, i Skåne, Blekinge och Halland från 1683. Gunnar Bendz 1935 s 101 f. Se kapitel III Hovrätten och straffen (Förvisnings- resp frihetsstraffen).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=