285 fortfarande levde kvar i den meningen att den av brottet rubbade balansen i samhället återställdes vid sidan om ett rättsligt förfarande. I vilken omfattning detta faktiskt förekom är okänt, men att misstanken överhuvudtaget uttalades tyder på att lokalsamhället ibland kunde tänkas lösa konflikter på egen hand utomsynhåll för den centraliserade rättvisan och »State law.» Så samexisterade systemen, »punitive justice» vid sidan av »restitutive», liksom »State law» och »community law», ibland i konflikt med varandra och under påverkan av varandra. An så länge var det både- och. Än hade man inte kastat loss från äldre tiders synsätt och praxis. I de brottmål, som avgjordes i hovrätten kunde underdomstolen föra fram och få gehör för sin mening, och i den majoritet av brottmålen, som slutdömdes på tinget skedde avgörandena nära lokalsamhället med ett visst utrvmme för straff, som inte formaliserats efter brottets art och med konflikter lösta inför rätten »med händers sammantagning» utan att bestraffningar utdömdes.'"’ Den »selektiva distributionen av nåd» var ett av kännetecknen för »community law» och kanske just det drag som fick denna att trots allt överleva ända fram till »the eve of industrialization»."’ Men sett utifrån de administrativa åtgärder, somgenomfördes, var den judiciella revolutionen i full gång i 1600-talets Sverige. Hovrätterna hade tagit över avgörandena både i de grova brottmålen och i frågor rörande lagtolkningen, de besatte efter hand underrätternas domaresäten med sina auskultanter och av dess egna ledamöter blev fler och fler juridiskt utbildade. Centralmakten i Kungl Maj:ts gestalt inrättade avdelningar för justitieärenden, lagkommissioner arbetade med modernisering av lagstiftningen och viktiga befattningar inom rättskipningen som hovrättsledamöter, häradshövdingar och borgmästare tillsattes av Kungl Maj:t. Centralmaktens grepp om rättskipningen hårdnade. När 1700-talet gick m var Sverige på god väg mot en centraliserad, professionellt administrerad rättskipning. 3. Hovrätten — ett lyckokast? Stig Jägerskiöld har betecknat inrättandet av Svea Hovrätt som ett lyckokast. Den var »ett värdefullt instrument för rättvisans skipande och för rättens utveckling» och gav underrätterna »en ny och bättre vägledning än förut». Liknande positiva bedömningar har Lars-Olof Larsson gjort och bl a understrukit den likformighet i lagarnas tillämpning och den ökade rättssäkerhet, som han anser blev följden av deras verksamhet.'" Göran Inger, för att citera För exempel se Rudolf Thunander 1988 s 33 f. Bruce Lenman/Geoffrev Parker 1980 s 28. Stig Jägerskiöld 1964 s 121. Lars-Olof Larsson 1982 s 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=