284 som i mycket liknade den »herrar, föräldrar, husbönder, läremästare och andre som hava att över andra bjuda och befalla» utövade. Någon förändring i praktiken i fråga om de allvarliga brottmålen innebar stadgans ord emellertid inte: straffen för de verkliga gudsförsmädarna och sabbatsbrytarna utdömdes liksomtidigare i hovrätten. Steget bort från »community law» och »restitutive justice» kan därmed tyckas långt och kanske tomdefinitivt. Praktiken visar emellertid att underdomstolarna och lokalsamhället också efter hovrätternas tillkomst kunde göra sitt inflytande gällande. I sina domar lät man t ex hovrätten veta, om man ansåg att brottslingen borde elimineras eller om han kunde tänkas bli återanpassad i gemenskapen. »Menigheten begär att sådant ogräs tages av rågen» respektive »är bättring hos honom att förmoda» med tillägg om »gammal oryggelig tjuv» respektive vederbörandes ungdom, fattigdom eller fåkunnighet är exempel på detta." Hovrätten tog också hänsyn till dessa signaler, och räknade bland sina domskäl in lokalsamhällets argument, antingen de anfördes för att låta en anklagad leva kvar i den sociala gemenskapen, eventuellt efter »någon ytterligare näpst», eller för att helt och hållet eliminera honom. I detta avseende framskred den judiciella förändringsprocessen långsamt. Rättskipningen var centraliserad, de lokala domstolarna var inrangerade i ett system av enhetlighet, övervakade och kontrollerade av centralmakten i form av hovrätten. Men de hade talan och de blev hörda. Ibland satte de sig t o m på tvären. I ett mål mot en barnamörderska ansåg nämnden i Västra härad, att saken var så oklar att de lämnade in sin rannsakning till hovrätten utan att vare sig fälla eller frikänna henne. Hovrätten accepterade inte sådan osäkerhet, utan ålade var och en av nämndens ledamöter, att enligt Högmålsbalkens första kapitel ställa sig öga mot öga med den anklagade och avlägga ed på att han antingen fann henne skyldig eller oskyldig. Målet kom alltså tillbaka med ålåggandet att genomföra denna ålderdomliga och ovanliga procedur. Alla tolv nämndemännen vägrade emellertid att gå eden. En sådan vägran att »varken värja eller fälla» skulle enligt Tingmålabalkens 34 kapitel rendera de vägrande tre marker i böter. Var och en av de tolv »lade då tre marker på tingsbordet», varpå målet än en gång skickades till hovrätten utan dom. Där drevs det inte vidare utan saken förklarades mörk och kvinnan frikändes.'* Sådana tecken på lokalsamhällets bestämda hävdande av en uppfattning kommer då och då till ytan i de underställda målen. Andra exempel är de tidigare nämnda incidenterna när allmogen vägrade att ställa upp när gatlopp skulle exekveras.'^ Och när Göta Hovrätt 1638 fastställde instruktionen för sin advokatfiskal gav man honombl a uppgiften att »utleta omnågre halssaker . . . kunna var förlikte . . . förr de för Rätten varit haver».Man misstänkte att »community law» " Sc ovan kap IVvid stöldbrotten. ’’ 11.5.1639 F De nämnda lagrummen i Holmbäck-Wessén 1962 s 213 och 218. Se ovan kapitel III Hovrätten och straffen. Gunnar Bendz 1935 s 61.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=