283 ringen under åtminstone tre århundraden, från 1500 till 1800, och kan iakttas i de flesta av Västeuropas länder/ Detta skeende inramar den tid avhandlingen behandlar och frågan är om förändringen kan iakttas också i Sverige och om den avspeglas i Göta Hovrätts hantering av brottmålen. Förändringen hänger nära samman med centralmaktens tillväxt. Redan företeelser som att landskapslagar avlöstes av landslag, att kungen åsidosatte häradernas rätt att delta i val av häradshövding och att förbud utfärdades mot förlikningar utanför rätten var tecken på att den centrala makten vann mark på bekostnad av den lokala. Det som avgörande påverkat förändringarna i rättskipningen är utbyggnaden av den centrala regeringen och dess institutioner, för svensk del tydligast markerat genom inrättandet av hovrätterna. Det innebar det avgörande steget mot en inskränkning av underrätternas inflytande på rättskipningen. Genom hovrättens övervakning tvingades de att nära följa lagens bokstav; skulle avvikelser ske tog den centraliserade rättvisan i hovrättens gestalt ansvaret för detta. Att döma efter rätt och billighet blev i de grova brottmålen en angelägenhet för hovrätten. Detta överflyttande av underrätternas möjligheter att utdöma mildare straff än lagens skedde emellertid för Sveriges del inte utan diskussion. I ett intressant yttrande gav sålunda lagkommissionen 1643 uttryck åt uppfattningen, att underrätterna borde ha samma rätt som hovrätten att gå ifrån lagens bokstav och döma efter samvetet, dvs att arbitrera.® Man skulle som före hovrätternas tid kunna döma efter omständigheterna och »sakens beskaffenhet» och i straffmätningen låta bedömningen av brottslingen väga lika tungt sombedömningen av brottet. Så blev det emellertid inte. Ingen ändring skedde och i princip förblev underrätterna bundna vid att döma strikt efter lagen, vilket bl a deras många dödsdomar för enfalt hor och för småstölder är exempel på. Även om underdomstolarna sålunda i princip var förbjudna att arbitrera, finns det intressanta tecken på att förbudet inte var helt ovillkorligt. I »Kungl Maj:ts stadga och placat omeder och sabbatsbrott» 1665 var rätten att arbitrera tydligt angiven, t ex i föreskriften att domaren skall »rätta sig efter vidare lag och ordning, om någon finnes, och arbitrere i det övriga som han det vid sitt samvete och vid efterfrågan tryggeligen kan försvara.»^ Enligt Nils Ahnlund fick denna stadga ingen egentlig betydelse och utan undersökning av omoch hur underdomstolarna behandlade sådana mål är det heller inte möjligt att bedöma omde överhuvudtaget utnyttjade denna uppluckring av arbitreringsförbudet. I vilket fall hade underrätterna här orden »arbitralt straff» och »arbitrera» i svart på vitt från Kungl Maj:t själv, även om det gällde en rättskipning och straffmätning ^ Den nämnda kronologin torde åtminstone för Sveriges del kunna ifrågasättas; tecken pä en utveckling i den riktning somden judiciella revolutionen innebär kan spåras redan före 1500. Se nedan. * CJ Wahlberg 1878 s 38. Schmedeman s 441 ff. Citatet s 462. Nils Ahnlund 1933 s 538 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=