281 somden överlämnat ansvaret för det slutliga ställningstagandet till Kungl Maj:t och f ö i regel själv avgjorde om målet överhuvudtaget skulle gå vidare. Inget brottmål kunde föras från en instans upp till en annan på initiativ av någon av de inblandade. Det var däremot möjligt i de civila målen, där hovrätten bara passivt hade att avvakta om dess dom skulle bli.prövad av Kungl Maj;t eller inte. I den praktiska rättstillämpningen var skillnaden mellan brottmål och tvistemål klar. Tanken bakom den första hovrätten var att den skulle fälla konungens dom som ingen kunde vädja ifrån och domen skulle — som det hette — »så fast gälla som Vi det gjort hade.» Av hovrättens behandling av brottmålen att döma bestod de ursprungliga nära banden mellan kung och hovrätt under 1600-talet, då den slutliga prövningen av 94 % av de underställda dödsdomarna överläts till hovrätten utan följande kontroll av besluten. Om 1600-talets hovrätt sålunda i de civila målen framstår som en mellaninstans, behöll den i brottmålen drag av den kungliga domstol som den en gång var tänkt att bli, den somfällde konungens dom, från vilken ingen vädjan var möjlig. Den försummade inte heller att beskriva sig själv i termer som »denne konungslige rätt.» Utifrån detta faktum måste följaktligen bilden av 1600-talets rättsliga system som en enkel hierarkisk stege nyanseras. Mellan beslutsfattaren Kungl Maj:t och hovrätten var sålunda förhållandet förtroendefullt: inom de ramar som lag och styrdokument gav lät kungen sin hovrätt agera och avstod från att lägga sig i. Mellan de delar av förvaltningen, som utgjordes av hovrätt och underrätter var förhållandet däremot av annan karaktär. I princip var inget enda beslut i en underrätt undantaget från någon form av kontroll. I civilmålen fanns appellationsrätt och därmed en möjlighet till kontroll, och i brottmålen skulle varje dom till stränga straff som döden eller biltoghet underställas och därmed kontrolleras Till detta komså den årliga efterhandsgranskningen av domböckerna, genomvilken hovrätten kunde ta del av och ta ställning till allt somförekommit under året, och vid minsta tveksamhet omlagens lydelse eller tolkningvar underrätterna skyldiga att avvakta med sina domar och först höra sig för hos hovrätten. Större kontrollbefogenheter än så är svåra att tänka sig. I praktiken tedde sig emellertid kontrollen inte fullt så närgången. Det överväldigande antalet mål som behandlades i underrätterna blev också slutgiltigt avgjorda där, nämligen alla civila mål, som inte fördes vidare genom appellation och alla brottmål, som inte underställdes. Av brottmålen blev uppskattningsvis 80 ä 85 % aldrig föremål för annan kontroll än domboksgranskningen. Förhållandet var heller inte renodlat hierarkiskt och avståndet mellan nivåerna inte så oöverkomligt somdet kanske kan förefalla: när de återstående 15 ä 20 % av brottmålen underställdes lät underrätterna hovrätten veta vilken syn de hade på det enligt lagen utdömda straffet, om de ansåg att det borde mildras eller utan vidare exekveras. När hovrätten analyseras som en förvaltning i det poli-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=