280 1. Hovrätten somförvaltning Tillsammans med underrätterna utgjorde hovrätten en förvaltning med uppgift att tillämpa de förordningar och verkställa de beslut som uppdragsgivaren Kungl Maj:t utfärdade och fattade. I avhandlingen har den analyserats som en sådan och de verksamma styr- och kontrollfunktionerna har beskrivits. Den bild som då till en början framträder visar hovrätten inplacerad i en hierarkisk ordning mellan Kungl Maj:t som den högsta domsmakten och underrätterna. Så länge det rör sig om civila mål är bilden riktig: från och med rättegångsprocessen 1615 fanns ett rättsmedel, genomvilket en missnöjd part kunde föra ett mål vidare från hovrätten till Kungl Maj:t och söka uppnå en ändring av hovrättens dom. En förutsättning var, att revision beviljades, vilket inte var självklart. Gustaf Adolf hade velat bekräfta hovrättens auktoritet »i det han samtelige revisioner icke tillät,»^ men antalet beviljade blev ändå under 1600talets gång många; redan på 1640-talet klagade man i rådet över hur revisionsärendena ökade och diskussioner togs upp på allvar om hur behandlingen av dessa mål skulle organiseras.^ Det hörde sålunda inte till undantagen, att hovrättsdomar blev revisionsmål och därmed utsattes för kontroll av den överordnade instansen. I civilmålen var alltså hovrättens plats på den hierarkiska stegen tydlig: den var en mellaninstans, och dess domar kontrollerades, även om kontrollen var passiv och kom till stånd på initiativ av en missnöjd part i målet. När domen skrevs under i hovrätten var detta hovrättens slutliga ställningstagande. Stod domen sedan inte fast kunde det ses som ett nederlag: domen hade kontrollerats och befunnits ofullkomlig. För 1600-talets rättslärde var distinktionen mellan civilmål och brottmål inte alltid klar."* För hovrättens del var skillnaden emellertid tydlig nog, när den tog itu med de underställda brottmålen, en skillnad som förändrar bilden av hovrätten som en mellaninstans, kontrollerad av Kungl Maj:t. I brottmålen fanns inget rättsmedel som motsvarade beneficium revisionis i de civila. En dödsdom som hovrätten fastställt kunde den dömde inte få ändrad genom att vädja till kungen; ingenting somskulle kunna jämföras med ett modernt överklagande existerade. Däremot kunde hovrätten genomdet ovan nämnda leutereringsförfarandet upphäva en underställd dödsdom och i stället utdöma ett arbiträrt straff,^ utan att någon aktiv organiserad kontroll av sådana beslut förekom. Som siffrorna visar var dess befogenheter att slutligt besluta om de dödsdömdas öden stor: i 94 % av de underställda dödsdomarna föll avgörandet i hovrätten. I de 6 % av dödsdomarna, där avgörandet hänsköts till Kungl Maj:t riskerade heller inte hovrätten som i de civila målen något bakslag, efter- ’ SRP 1642 s 351. StigJägerskiöld 1984 s 219. ^ StigJägerskiöld 1984 s 220 f. ^ Bo H. Lindberg 1992 s 69. Jan Sundin 1992 s 412 ff. ^ Se ovan kap V Hovrätten och Kungl Maj:t, avsnittet Leuterera och arbitrera.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=