279 självständigt. Resultatet av detta blev att en utveckling av straffrätten i mildrande riktning kunde ske genomhovrättens praxis: antalet där fastställda dödsdomar minskade mellan 1630- och 1690-tal med 70 %. Av de underställda dödsdomarna överlämnade hovrätten avgörandet i 6 % av fallen till Kungl Maj:t. Vilka dessa fall var och vilka överväganden som låg bakomhar beskrivits i det föregående, t ex att inemot hälften av dessa fall refererades på grund av Karl XI :s bibeltrogna uppfattning om bestraffningen av tjuvar. En annan iakttagelse är att de mål som refererades ofta inte var annorlunda än dem som hovrätten själv avgjorde. Att de överhuvudtaget refererades kan då tolkas i politisk-symboliska termer som en bekråftelse på Kungl Maj:ts principiella överhöghet. Men i övrigt lämnade Kungl Maj:t sin domstol i fred; när hovrättens president, ledamöter och viktigare tjänstemän utsågs, gavs de också förtroendet att med stor frihet agera inom de ramar som de styrande dokumenten angav. Avhandlingen har vidare analyserat hur hovrätten fyllde den uppgift den fått i rättegångsordinantian att övervaka och kontrollera underrätterna. Analyser av förhållandet mellan hovrätt och underrätter somsträcker sig längre än till att hänvisa till den föreskrivna domboksgranskningen har hittills saknats. Genom att lagläsarna, som var de personer, som bar ansvaret för rättskipningen på det lokala planet lyfts framliksom de förhållanden under vilka de arbetade, har avhandlingen emellertid kunnat visa på andra, tidigare föga uppmärksammade medel och metoder, somhovrätten använt sig av och somhaft positiva effekter på standarden i underrätternas verksamhet. Genomunderställningsförfarandet skulle hovrätten pröva alla dödsdomar och som framgick ovan kom 1.342 sådana in till hovrätten från Småland och Öland under de undersökta åren. Det innebar lika många ställningstaganden, vilka ibland föregicks av order till underrätterna att företa en ny och bättre rannsakning och ibland avslutades med reprimander eller pekpinnar till den för domen ansvarige. Lagläsarnas antal var litet — sammanlagt 14 svarade t ex för 78 tingslag år 1635 - vilket innebär att sådana korrigerande åtgärder från hovrättens sida mot en lagläsare kan ha haft effekt i alla hans härader och dessutom under flera år, eftersom många lagläsare satt kvar i sina befattningar länge. I avhandlingen har de betraktats som yrkesmän. Som sådana har de också låtit sig fortbildas, inte minst genom ingripanden från hovrättens sida. Sammanfattningar har fogats till vart och ett av dessa avhandlingens kapitel om hovrättens sammansättning och arbetssätt, omde domar den fällde och de straff den utmätte, liksomom dess förhållande till Kungl Maj:t och till underrätterna. De upprepas inte här. Som avslutning berörs i stället något närmare två av dess mera övergripande perspektiv: dels de slutsatser som analysen av hovrätten som förvaltning lett till, dels hovrättens roll i den utveckling som kallats den judiciella revolutionen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=