VII. Hovrätt i funktion Avhandlingen har beskrivit Göta Hovrätt i funktion som domstol i brottmål. Beskrivningen har omfattat hovrättens behandling av 1.774 sådana mål, som underställts från underrätter i Småland och Öland under perioderna 1635— 1644, 1655—1664 och 1681—1699. Material från hovrätterna har under senare år använts i forskningen, framför allt för att beskriva vissa typer av brott och hur dessa behandlats av rättsapparaten,’ men någon bred systematisk undersökning av en hovrätt i funktion under stormaktstiden har hittills inte genomförts. Den här föreliggande kan därför bidra till att vidga synen på det rättsliga systemet somsådant och till att ge nya drag åt bilden av rättskipningen i stormaktstidens Sverige. Syftet har varit att ge en så konkret bild sommöjligt av hur behandlingen av brottmålen gått till. Individerna bakom det kollektiva begreppet »Göta Hovrätt» har lyfts fram med namn, ålder, tid i ämbetet och bakgrund i form av utbildning och erfarenhet. Dessa rättens män var också kungens i den meningen att de utsågs av honom och i sin domared förpliktade sig att vara lojala mot Sveriges överhet och lagar. Ibland visade de upp sina mänskliga svagheter och sin medvetenhet om ämbetets prestige och värdighet. Deras uppfattning om den egna betydelsen som domare var heller inte ogrundad: de avgjorde nämligen självständigt om 94 % av de underställda dödsdomarna skulle gå i verkställighet eller inte. Detta är ett viktigt resultat av undersökningen som lett till slutsatsen, att hovrätten som domstol i brottmål i realiteten intog positionen som högsta instans. Analysen av den konkreta situationen, när rättens män utövade denna sin makt över liv och död, visar att de praktiskt taget aldrig med egna ögon såg vare sig de som anklagade eller de som anklagades, utan i regel byggde sina ställningstaganden på det skriftliga material, som underrätterna tillhandahöll. Hur och varför rättens män valde det ena eller det andra, att låta en dödsdom gå i verkställighet eller att upphäva den, har också utförligt redovisats i avhandlingen, liksom hur de vid dessa avgöranden tenderade att efterhand allt oftare söka undvika det yttersta straffet och därvid ge de förmildrande omständigheterna ökad tyngd. Detta val skedde under tillämpning av lagen. Hovrättens förhållande till både de gamla stads- och landslagarna, till landskapslagarna, vilka ingick i flera av 1600-talets lageditioner, till de fortlöpande utfärdade förordningarna och till det tillägg till lagen, som hämtats från Gamla Testamentet och vanligen kallas Appendix, har i analysen framstått som fritt och ' Jonas Liliequist 1992, Per Sörlin 1993.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=