277 förekommit vid flera tillfällen före 1680. Övergången kan sålunda karakteriseras sommjuk. För förhållandet mellan hovrätt och underrätter innebar reformen i princip ingenting nytt: skyldigheterna att underställa, inleverera domböcker och att förspörja sig var oförändrade. Något inflytande på vem som skulle leda förhandlingarna i underrätterna hade hovrätten emellertid inte längre, i varje fall inte i den mån som de nya häradshövdingarna själva förrättade tingen. De utsågs i fortsättningen av Kungl Maj:t.De var i allmänhet bättre teoretiskt skolade än de gamla lagläsarna. Klagomålen från hovrätten på rent formella fel i rannsakningar och domar blev också färre, antalet s k förspörjanden minskade liksom kravet på nya och bättre rannsakningar. Däremot ändrade hovrätten underställda domar i samma omfattning och klagomålen på rättskipningen upphörde inte. På det praktiska planet bars rättskipningen före 1680 upp av lagläsarna. Kåren bestod av yrkesmän, somsvarade för flera härader under flera år och var därför mottaglig för de tillrättavisningar och varningar, som hovrätten i olika former gav. Efter 1653 har omkring 85 % av brottmålen slutligt avgjorts vid häradsrätterna; det har varit de okomplicerade sedlighets-, vålds- och förtalsbrotten. Problemen har gjort sig starkare påminta i de civila målen som på grund av dels den gamla landslagens otillräcklighet, dels på grund av utvecklingen i samhället mot allt fler intrikata transaktioner rörande »jord, gods och penningar.» Det torde snarare vara här som lagläsarna sviktat. Den ospecificerade generella kritiken mot deras undermåliga utbildning och allmänna otillräcklighet är i varje fall överdriven när det gäller brottmålen. De har också låtit sig fortlöpande vägledas av hovrättens åtgärder och genom att de utgjort en så liten grupp har åtgärderna fått effekter i flera hårader och nämnder.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=