276 Varje sådan åtgärd har utgjort en fortbildningsinsats sompå grund av den lilla målgruppen haft stor spridningseffekt. Effekten kan mycket väl också ha nått de nämnder, i vilka lagläsarna tjänstgjorde och höjt också deras kompetens. Samma verkan har f ö varje resolution från hovrätten haft antingen den inneburit ändring eller fastställande av underrättens dom. Lagläsarna har av allt att döma i regel bemötts med respekt av både nämnd och allmänhet. De har tillskrivits politiskt inflytande när de uppmanats att påverka val av herredagsmän och häradets besvär till riksdagarna. Deras ställning i nämnden har inte varit underlägsen nämndemännens, en ställning som grundats i deras yrkesmannaroll och inte minst påverkats av att det var lagläsaren ensam, som om det krävdes, hade ansvaret för tingsrättens dom inför hovrätten. Lagläsarnas teoretiska utbildning har i många fall varit bristfällig. De har däremot haft praktisk rättskunskap och god kännedom om bondesamhällets traditioner och villkor. Hovrätten hade en möjlighet att styra verksamheten i häradsrätterna genom sitt inflytande på tillsättningen av lagläsartjänster. Hur tillsättningen av dessa skulle gå till blev visserligen aldrig officiellt reglerat, men hovrätten skaffade sig tidigt ett inflytande och har i praktiken ofta avgjort vem som skulle utses. Man har därvid försökt öka den juridiska sakkunskapen i häradsrätterna genomatt somlagläsare tillsätta personer somauskulterat i hovrätten. Resultatet av denna rekyteringsstyrning kan emellertid ifrågasättas: dels var antalet aspiranter litet, dels hade aldrig kraven på en lagläsare definierats annat än i allmänna termer. En bakgrund som auskultant innebar heller inte automatiskt en höjning av rannsakningarnas kvalitet; basen för rekrytering av lagläsare utgjordes vid tiden för systemets upphörande i huvudsak av hovrättens egna auskultanter. Förutom genomatt själv avgöra de grövre brottmålen och genomatt granska underrätternas domböcker hade hovrätten ytterligare en kontrollmöjlighet. I ordinantian hade underrätterna ålagts att »förspörja sig» i den mån man var osäker på hur lagen skulle tolkas eller om man saknade tillämpbart lagrum. Underrätternas skyldighet att förfråga sig i sådana fall innebar att hovrätten i förväg kunde föreskriva domen. Skyldigheten kunde också uppfattas som en rättighet till hjälp när en underrätt råkat i beråd; antalet sådana förfrågningar ökade också något så länge lagläsarsystemet bestod, vilket då kan tolkas som att lagläsarna tydde sig till hovrätten och gav upp något av sin självständighet. Lagläsarsystemet avskaffades 1680, då Göta Hovrätts ursprungliga jurisdiktionsområde indelades i 25 domsagor med en häradshövding i varje. Denne skulle från och med nu själv förrätta tingen och bo inom domsagan. Förändringen innebar inte någon plötslig omvälvning: flera av de nyutnämnda häradshövdingarna dröjde med att ta över rättskipningen i sina domsagor, där alltså fortfarande lagläsare satt kvar, andra hade redan före 1680 förrättat tingen i någon del av domsagan och sammanslagning av härader till domsagor hade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=