275 1) att underrätten var skyldig att underställa hovrätten alla sina rannsakningar och domar i s k hals- och livssaker, i princip alla grova brott där dödsdom eller biltoghet utdömts. Avgörandet i sådana mål låg hos hovrätten, som kunde upphäva, ändra eller fastställa underrättens dom. Vidare i 2) att hovrätten varje år skulle få inlevererat till sig ett exemplar av häradets dombok för granskning och därmed få insyn även i under året fällda domar somrörde andra mål än demsomunderrätten hade skyldighet att underställa samt i 3) att underrätterna, om de var osäkra eller inte var klara över vad lagens föreskrev, var ålagda att uppskjuta sina domar och först begära besked i hovrätten. Prövningen av rannsakning och domi de underställda målen utgjorde en kontroll av hur underrätterna skött dessa mål. Det slutliga avgörandet och ansvaret för utgången övertogs emellertid av hovrätten. När hovrätten granskade domböckerna kunde domarna däremot redan vara verkställda och följaktligen omöjliga att ändra. I stället för själva domen var det då domaren, i regel en lagläsare, somblev föremål för granskningen och eventuellt ställd till ansvar. Den person i hovrätten, som i första hand svarade för kontrollen var advokatfiskalen. För detta använde han sig av olika medel: 1) Till hovrättens resolutioner i de underställda målen kunde fogas en varning eller tillrättavisning med adress till vederbörande domare (oftast en lagläsare) med påpekande omformella eller andra fel. 2) Hovrätten kunde i de underställda målen begära »ny och bättre rannsakning» om man fann att denna var ofullständig. I vissa fall kunde en helt ny rannsakning med annan domare och annan nämnd än den ordinarie beordras. 3) Hovrätten kunde instämma en lagläsare att inför hovrätten svara för sina domar och ådöma honom bötesstraff. Åtgärden kunde förorsakas både av misstag i en underställd domoch av s k fauter somkomfram vid domboksgranskningen. Effekten av dessa åtgärder kan anses som stor. När Göta Hovrätt började sin verksamhet 1635 förrättades tingen i de 78 tingslagen av 14 lagläsare. De tjänstgjorde i genomsnitt i femä sex härader samtidigt och ofta under en lång följd av år, varför en bakläxa eller tillrättavisning i hovrätten hade långvarig effekt i flera härader. Lagläsarna var yrkesmän, som om de gjort sig skyldiga till ett misstag i ett av sina härader, knappast upprepade det i ett annat och därmed utsatte sig för risken att på nytt bli bötfällda eller få skrapor av fiskalen. Eftersomde var så få till antalet har effekten av hovrättens åtgärder varit betydande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=