274 kriterier, t ex för fattigdoms eller ungdoms skull eller helt enkelt för att vederbörande var »fånot.» Respekt för lagen och ett i sedvänja och tradition grundat stöd för denna har sålunda fungerat styrande på häradsrätternas verksamhet, en tyst oformulerad styrning och bevakning, som knappast låter sig beskrivas i förvaltningstekniska termer. Att direkta tecken på vildvuxen rättskipning utom synhåll för hovrätten saknas bör emellertid inte leda till skönmålning. Även i de grova brottmålen har förmodligen ett visst spelrum existerat, inom vilket underrätterna kunnat agera och »gå ifrån lege» och låta nåd gå före rätt. Man kan t ex ställa misstänksamma frågor om hur det stulna värderades, om man då och då såg till att värdet hamnade på den önskade sidan om60-dalersstrecket och den gräns som avgjorde om det skulle bli dödsdom och underställning eller inte. Kanske var det också möjligt att i ett dråpmål särskilt framhäva omständigheter som provokation eller nödvärn, om man ville åstadkomma förlikning och bötesdom, kanske kunde man tänja gränsen mellan vilja och våda, kanske kunde man ibland utan att ha gjort sitt yttersta överlämna en sak åt Guds dom och förklara den mörk. Omsådant förekomoch omett sådant spelrumexisterade och någon gång utnyttjades kan bara fortsatt forskning bekräfta eller förneka. Det kan ändå vara skäl att i ett hypotetiskt resonemang betrakta underrätterna med samma misstroende, som präglade hovrättens tillsyn och somutgick från att allt de gjorde måste kontrolleras. Ommisstroendet var berättigat eller inte kan diskuteras, säkert är väl bara att kontrollen aldrig kunde bli fullständig och att åtskilligt var möjligt, så länge alla i rådstugan eller tingsladan var överens. 11. Sammanfattning I uppgifterna för Svea och de senare tillkomna hovrätterna ingick att utöva tillsyn och kontroll över underrätterna, härads- och rådstugurätter. Den verklighet somdå mötte de övervakande hovrätterna var det s k lagläsarsystemet. Vid häradsrätterna, som utgjorde minst 90% av underrätterna, dominerade detta system fram till 1680. Det innebar, att häradshövdingeämbetena redan tidigt under 1500-talet fick karaktären av förläningar så att inkomsten från befattningen, den s k häradshövdingeräntan, tilldelades olika ämbetsmän och militärer, oftast utan anknytning till det aktuella häradet. De skötte inte personligen rättskipningen i häradet, utan förordnade i sitt ställe s k lagläsare. När Göta Hovrätt 1635 började sin verksamhet sköttes tingsförrättandet i samtliga jurisdiktionsområdets 78 tingslag av sådana lagläsare, medan häradshövdingeämbetena innehades av personer med helt andra befattningar. Hovrättens förhållande till häradsrätterna präglades på olika sätt av detta förhållande. Hovrättens kontrollmöjligheter hade angetts i rättegångsordinantian och bestod i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=