272 den tredje, men inte visste vemav de två somi slagsmålets röra hade utdelat det dödande huggetd'*^ Tecken på det drag i interaktionen hovrätt-underrätt, som tidigare framhållits och som innebar att underrätten gav uttryck för sin åsikt om det rätta straffet''*® finns i några förfrågningar från dessa år. Häradsrätten hade dömt till det straff som lagen föreskrev, men framförde till hovrätten meningen, att vederbörande »bör ha något svårare straff.» En annan »bör ha ytterligare näpst» och en misstänkt barnamörderska, som man frikänt för mordet, tyckte man ändå borde ha ett arbitralt straff för att hon dolt sitt havandeskap.'*^ Även om kritiken mot rättskipningen fortsatte också efter 1680'®° betydde bemanningen av domarsätena med nya innehavare sannolikt en viss höjning av kvalitén på rannsakningar och domar. Visserligen hölls ting fortfarande av f d lagläsare, men efter hand var ändå de rannsakningar somkomin till hovrätten allt oftare genomförda av jurister med erfarenhet och kännedom om hur hovrätten ville ha det och med mindre behov av att förspörja sig. Anledningarna för hovrätten att ingripa med varningar, ålägganden och svar på förfrågningar blev färre, i varje fall i den mån sådana ingripanden kan avläsas i hovrättens brottmålsresolutioner. Däremot slutade hovrätten inte att upphäva och förändra underrätternas domar. Under perioden 1681—1699 underställdes 157 dödsdomar, av vilka hovrätten upphävde 109. Resolutionerna innehöll numera ofta hänvisningar till lagen för att både understryka lagligheten i en dom och för att motivera den. Detta var av största intresse för underrätterna, som härigenom fick indirekta anvisningar och tillrättavisningar. När en dödsdomför våld mot föräldrar upphävdes, erinrade man samtidigt häradsrätten om att inte låta inblandade agera både som vittnen och anklagare och i ett annat mål avfärdades en av häradsrätten anförd förmildrande omständighet: »Fylleri kan honom icke ursäkta, särskilt som det är förövat påskdagen.»'®' För domaren i underrätten innebar fortfarande varje resolution från hovrätten en lärdom i den mån han ville tillgodogöra sig den. I princip var hovrättens övervakning och kontroll av underrätterna oförändrad även efter 1680. Den behövdes: 1687 blev hovrätterna t ex ålagda att från lagmansrätterna kräva in listor på felaktiga domar, som genomvad kommit in från häradsrätterna, och 1693 kombefallning, att inte »se genomfingren» med underdomare som gjort sig skyldiga till felaktigheter utan se till att de vederbörligen bestraffades.'®^ 11.12.1694 H. '■** Se ovan kapitel IVHovrättens domar. 22.11.1681 F, 1.3.1693 H respektive 15.3.1681 H. StigJägerskiöld 1964 s 237. 10.7.1688 Goch 7.7.1690 F. Gunnar Bendz 1935 s 149.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=