271 »förpliktelse» el dyl, riktad till tingsförrättaren, och sådana tillrättavisningar finns också bland de underställda målen från åren 1681—1699, även om de tenderar att bli mera sällsynta. Det kan vara stillsamma påpekanden: en häradsrätt hade frikänt en person för påstådd förargelse i kyrkan och av någon anledning underställt hovrätten sin frikännande dom. »Borde ej hit ha remitterats» var hovrättens kommentar. Men advokatfiskalens ton kunde också vara kärv som förr: tingsrätten i Uppvidinge fick t ex veta, att den grundat sin dom »på en hop sammantvingade skäl och blotta praesumptioner» och fiskalens tillrättavisning av häradsrätten i Tunalän är som ett eko från 1630-talet. Här dök nu åter en domare upp, som dömt »efter konung Eriks gårdsrätt 27 paragraf» och som ännu på 1690-talet måste få påpekat för sig att »lagen häradsrätten allegerat är alldeles abrogerad».*'*^ En häradshövding kunde likaväl som en gång en lagläsare åläggas att infinna sig i hovrätten i Jönköping för att svara för sina domar. Häradshövdingen i Östbo mfl häraders domsaga, Hans Bergman, instämdes av advokatfiskalen för att han dömt en man, som begått hor med sin hustrus syster, till böter och inte till döden, vilket v^ar det straff som Andra Mosebok föreskrev. Därmed hade han »understått sig som underdomare att arbitrera.» Advokatfiskalen satte i fråga, om Bergman verkligen »ställt sig Guds och världslig lag, kongliga förordningar och urgammal praxis samt därpå följda oräkneliga exempel för ögonen» när han på detta sätt »överskridit sitt ämbetes befogenheter.» Dessutom, fortsatte advokatfiskalen, »befinnes herr häradshövdingen en och annor gång uti åtskilliga saker bruka en särdeles ovanlighet och novitet.» Det var ingen dålig salva, men häradshövdingen försvarade sig och slapp undan annan påföljd än förödmjukelsen att ha fått sin ämbetsutövning ifrågasatt. Från och med 1680-talet är också exempel på att hovrätten återsänt en dom för »ny och bättre rannsakning» färre än tidigare. I ett sedlighetsmål konstaterade hovrätten bara att den för straffmätningen avgörande omständigheten »icke framgår» och dömde till det lindrigare straffet utan att begära in ytterligare fakta, och i ett barnamordsmål ålade man tingsrätten att »ytterligare rannsaka ombarnafadern».’'*^ Men i regel har man nöjt sig med underrätternas ursprungliga rannsakningar och domar för att fatta sina beslut. Att både »varningar» och ålägganden att »bättre rannsaka» förefaller att ha förekommit mera sällan än tidigare, skulle då kunna vara ett tecken på att kvalitén på underrätternas arbete blivit bättre. Ett annat tecken på detta är den nämnda minskningen i antalet förspörjanden.''*’’ Dessa hade heller inte ändrat karaktär;liksom tidigare gällde de bl a det ständiga problemet med sexuella förbindelser mellan släktingar, och också nu dök frågan upp hur man skulle döma, när två slagit 13.10.1693 F, 31.3.1698 G respektive 13.3.1697 H. 21.3.1696 F. 16.2.1681 Hoch 22.8.1696 F. Se tabell 29 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=