270 eller krigade i fiendeland skulle vara förbi, från och med nu skulle ingen bo längre bort än i grannhäradet. De nya häradshövdingarna skulle vara erfarna och välutbildade, de skulle själv förrätta tingen, inte enstaka gänger utan kontinuerligt. Inför hovrätten borde de ha framstått sompålitliga och kompetenta, i synnerhet som flera hade varit assessorer. Anledningarna för hovrätten att ingripa mot felaktigheter lovade med en sädan målgrupp att bli färre. I det ursprungliga jurisdiktionsomrädet fanns det nu 25 domsagor med en ansvarig häradshövding i varje; det var visserligen en betydligt större målgrupp än de 14 lagläsarna utgjort 1635, men fortfarande hanterlig. Däremot hade det blivit sämre med kontinuiteten: av de 25 häradshövdingar, som tillsattes 1680 fanns 10 är senare bara ätta kvar.'^* Förväntningarna pä häradshövdingarnas personliga närvaro och ledning av tingen infriades emellertid inte. De fortsatte att sätta ersättare i sitt ställe, nu inte längre kallade lagläsare utan vice häradshövdingar.’^^ I ett brev till samtliga hovrätter i juni 1681 förklarade kungen, att han kommit »uti erfarenhet att några häradshövdingar sig ännu av sina substituter betjäna och icke själva efter värt påbud domarämbetet förrättar.» Hovrätterna befalldes se till att ingen längre »sig frän tingshällandet undandrager».’^'^ Redan i oktober samma är kom ett nytt brev frän kungen i samma ärende, nu riktat direkt till Göta Hovrätt. Kungen hade »pä Vär resa neder ät landet förnummit, att en del häradshövdingar intet hava själva hållit ting och förrättat sine ämbeten utan betjänt sig av substituter.» Hovrätten skulle göra sig informerad om »vilka som utan påkommen sjukdom under Eder jurisdiktion hava härutinnan felat.» Sädana häradshövdingar ämnade Hans Kungl Maj:t sedan »frän sina ämbeten privera och andre capable subjecta i deras ställe förordna.»’"” Förbudet mot substituter visade sig emellertid svårt att genomdriva. I ännu ett kungligt brev 1684 till hovrätterna upprepades tillsägelsen att meddela kungen, omnågon häradshövding utan laga förfall överlåtit tingsförrättandet ät ersättare, och problemet återkom sedan i olika sammanhang långt inpå 1690talet.Reformens genomförande i praktiken skedde med andra ord långsamt; inte ens enväldiga kungars dekret får omedelbart genomslag. Hovrättens uppgift att övervaka underrätterna förändrades inte för att lagläsarsystemet avskaffades. Domböckerna skulle som förut skickas in och granskas varje är, alla hals- och livssaker skulle underställas och underrätternas skyldighet och rättighet att »förspörja sig» var densamma. Interaktionen hovrätt — underrätter behöll också i huvudsak sin karaktär. Tidigare hade hovrättens resolutioner i underställda mål inte sällan försetts med en »ätvarning», en 138 Jan-Eric Almquist 1954 vid respektive domsaga. Ibidems 7. Schmedeman s 737. 1.10.1681.GHarkiv: KBRi civila mål mm 1677-1682 (vol El AB: 4). '■*’ Gunnar Bendz 1935 s 152 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=