267 till nattvardsbordet och stötte bort en av nattvardsgästerna med händerna. Hur skulle sådant straffas? Just att något liknande »aldrig förr hänt» var det som gav upphov till tveksamhet och osäkerhet. Hur skulle man t ex döma den sommutats med pengar att bryta sönder låset till Gamleby kista och släppa ut en fånge, som dessutom »var suspect att föra kunskap mellan Sverige och Danmark sedan kriget yppat är?» Om detta hade häradsrätten ingenting funnit i lagen. I Sevede härad undrade man vad straffet borde vara för cappelanen i Vimmerby som utfärdat ett falskt pass och på Öland ville man veta hur man skulle döma en båtsman, som fått pengar av en gift karl för att ta på sig faderskapet till hans s k frillobarn.'^^ En bedragerska och landlöperska i Norra Möre hade utgett sig att mot kontant ersättning kunna bota fallandesjuka, att kunna »utvisa vilka som äro trollpackor och tjuvar» och dessutomatt kunna »förutse kommande blindhet.» Lagläsaren Håkan Jönsson Humble hade »på denna ovanliga casu intet dömt» utan remitterade. I Västra härad drogs Karin Svensdotter inför rätta för att ha avlat sju barn med älvakungen, också detta ett ovanligt casus, somhäradsrätten stod helt handfallen inför och tvingades förspörja sig om.'^^ Man remitterade och frågade: saken var »mörk» eller »blind», detta var »en casus dubius», man tvingades »låta bestå med doms avsägande», och ibland frågade man direkt och preciserat: »Om6te eller 15de Gap i Dråpamålsbalken med våda skall observeras?» Ordinantians föreskrift om förspörjande var ytterligare ett medel för hovrätten att hålla ett grepp om underrätterna. När mål dök upp där »ingen expresse lag» fanns, tog hovrätten över avgörandet. Det var tänkt att gynna enhetligheten i rättskipningen och att förebygga äventyrliga lokala lagtolkningar. Vid sidan av underställning, domboksgranskning, varningar och tillrättavisningar av lagläsare var det ett medel för övervakning och kontroll, ett medel vars förekomst förefaller vara förbisett av forskningen. På samma sätt somandra åtgärder kan det också ha haft fortbildningseffekter. 9. Tiden efter 1680 På riksdagen 1680 avskaffades lagläsarsystemet. Varje utnämnd häradshövding skulle enligt beslutet i fortsättningen vara bosatt inomdomsagan och själv uppehålla ämbetet. Bara om särskilda omständigheter förelåg skulle en ersättare få rycka in, en ersättare som fö skulle utses av hovrätten eller av Kungl Maj:t själv. Häradshövdingeämbetet förlorade därmed sin karaktär av förläning, vilket ytterligare markerades genomatt räntorna från och med 1681 förvaltades av Statskontoret. 9.6.1641 H, 2.6.1643 H respektive 3.5.1643 H. 8.5.1644 H, 20.6.1643 Hrespektive 9.6.1641 H. 3.3.1660 Hrespektive 26.3.1656 F. Jan-Eric Almquist 1954 s 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=