264 8. Att förspörja sig Den »nya och bättre vägledningen» från hovrättens sida manifesterade sig också i en föreskrift i ordinantian, att om underrätterna »märkte sig icke veta vad lag är» eller om »jäv är å färde» (jäv här =ovisshet) skulle de inte döma utan först begära besked i hovrätten.Underrätterna var »förpliktade» att ta upp och döma »trätor, controversier och alla andre saker som för dem efter lagen komma bör» och inte skjuta någonting ifrån sig. Om de emellertid var osäkra t ex om straffmätningen eller om de inte kunde finna skriven lag, så skulle de alltså »förspörja sig» hos hovrätten. Det var ytterligare ett medel för hovrätten att förebygga felaktiga domar i underrätterna, att se till att rättskipningen blev enhetlig och att försäkra sig om att tolkningen av lagen i tveksamma fall inte överläts åt någon annan utan hamnade där den numera hörde hemma, nämligen i hovrätten. Det var också ytterligare ett tecken på hur den lokala domstolens kompetensområde definierades och inskränktes. Ordinantians bestämmelse kan emellertid också ses som ett erbjudande till underrätterna och en rättighet, som utnyttjades, när man inte kunde finna skriven lag eller i övrigt var tveksam. Likaväl som man kunde reagera på varningar och bakläxor genomatt skärpa sig och bättra sig, likaväl kunde de ofta distinkta svaren från hovrätten tas som en lärdomoch en kunskap, somkunde utnyttjas under lång tid i många härader. Det är möjligt att en förfrågan till hovrätten kunde uppfattas som en underkastelse eller ett uppgivande av den självständighet man ansåg sig böra ha, men också en trygghet och möjlighet att krypa in under hovrättens vinge. Alltifrån inrättandet av den första hovrätten och så länge lagläsarsystemet varade, hårdnade centralmaktens grepp om rättskipningen. Ordinantians »andre punkt» hade två sidor: den innebar visserligen en rättighet och ett slags service från hovrättens sida, men framför allt ett förbud att agera på egen hand och själva tro sig veta vad »lag är». Förspörjandet komi regel i formav ett mål, somremitterades utan dom eller också med en fällande dom i själva skuldfrågan, men med en förfrågan om straffet. I vilken omfattning det förekom framgår av tabell 28. Den mest påfallande siffran i tabellen rör det ringa antalet förfrågningar under den sista excerperingsperioden. Det är en tydlig förändring, som möjligen kan hänföras till lagläsarsystemets avskaffande från och med 1680 och i så fall bero på att lagläsarna då så småningomavlöstes av en ny typ av tingsförrättare, somvar eller åtminstone trodde sig vara säkrare på »vad lag är.» Omfattningen av förspörjandena hängde i första hand samman med vilkatyper av mål, som drogs inför rätta, och i vilken mån dessa avvek från det vanliga och välbekanta. Hur förfrågningarna fördelade sig på olika typer av mål framgår av tabell 29. Den typ av mål, som oftast föranledde underrätterna att förspörja sig, var Schmedeman s 134.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=