12 genom det sätt, på vilket den inomdessa ramar tillämpade lagen, har den relativt fritt kunnat leda utvecklingen av rätten. Att beskriva hur detta skedde och klarlägga vilken riktning utvecklingen av bl a straffrätten i praktiken tog är ett av avhandlingens syften. I rättegångsordinantian hade hovrätten fått uppgiften att öva tillsyn över och kontrollera underrätterna. Uppgiften innebar: 1. Om man i underrätten tvekade om lagens rätta mening eller i övrigt var osäker skulle man vara skyldig att uppskjuta domen och avvakta besked från hovrätten. Regeln begränsade starkt underrättens lagtolkning och förhindrade en alltför frisläppt sådan. 2. Varje år skulle ett exemplar av underrättens dombok levereras in till hovrätten för granskning. Det var en kontroll i efterhand; de flesta av de domar som där fanns förtecknade hade redan gått i verkställighet, när domboken lästes i hovrätten och kunde inte längre ändras. Kontrollen riktade sig därför i dessa fall snarare mot domarens agerande. Den ägnades dessutom formalia av typen rätt tid och plats för tingen, hanteringen av häradssigillet etc. 3. Domar i hals- och livssaker, skulle underställas hovrättens prövning. Underställningsinstitutet infördes genom föreskrifter i rättegångsordinantian, där hovrätterna i punkt 16 blev ålagda att »överse alla livssaker.»^* Ett par rader längre fram betecknades dessa mål som »hals- och livssaker» men någon närmare precisering förekom inte. En fras som förekom bl a i lagkommissionernas yttranden var »gärningar som går å liv, lem eller frid.»^‘ Den kan användas för att sammanfatta underställningsskyldighetens omfattning: den gällde domar för just sådana »gärningar», först och främst alla dödsdomar, men också domar till biltoghet eller stympning, vilket var straffet för de s k fridsbrotten.Undantagna från den obligatoriska underställningen var brott, sominte betecknades som »urbota» utan kunde sonas med böter. Något rättsmedel som gjorde det möjligt för en dömd i ett brottmål att vädja till högre instans utvecklades som nämnts inte under 1600-talet. Underställningen innebar följaktligen inte något slags överklagande i modern mening, utan utgjorde en kontroll av underrättens rannsakning och domi mål somrörde allvarliga brott och där stränga straff utdömdes. En underrätt var alltså styrd och kontrollerad av dessa rättegångsordinantians regler, en styrning och kontroll som var lagd i hovrättens händer. Omförhållandet mellan Kungl Maj:t och hovrätten i grund och botten präglades av ett visst förtroende, var den roll underrätterna fick i det nya systemet omgiven av misstroende. De var inte betrodda att tolka lagen, inte att döma i hals- och livsSchmedeman s 139. CJ Wahlberg 1878 s 131. Se nedan kap IV Hovrättens domar, avsnittet omedsöresbrotten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=