262 118 placerades i samma grupp som »en knektehövitsman, löjtnant eller fänrik». En vanlig bonde placerades lägre; i den mån dessa relationer bestod någorlunda oförändrade under resten av lagläsarsystemets tid, hade lagläsaren alltså ingen anledning att på grund av sin ekonomiska ställning känna sig underlägsen bönderna i nämnden, där f ö långt ifrån alla tillhörde de mera besuttna. Lagläsarna kände bondesamhällets traditioner och villkor väl; i kretsen av nämnden avvek de flesta av deminte i fråga ombakgrund och värderingar. Inte heller vid tingsbordet har alltså lagläsaren varit någon nolla utan respekt. Han har kommit till tinget med en horisont som var vidare än ett enda härad, han har återkommit år efter år och blivit känd av de flesta. Han har inte »låtit sig brukas» av nämnden hur som helst, eftersom han visste att omnågonting i domen blev fel var det han ensam, som fick fara till Jönköping och svara för domen. Också han hade ju f ö ett sigill och en namnteckning, utan vilken inget dombrev var giltigt. Som målgrupp för hovrättens »nya och bättre vägledning» har lagläsarkåren varit utomordentligt viktig. Den uppryckning av verksamheten vid underrätterna, somsannolikt ägde rum, blev möjlig bl a tack vare en bildbar lagläsarkår. Trots allt har antalet konkreta fel sompåvisats i deras verksamhet varit begränsat, och den generella ospecificerade kritiken mot dem sannolikt varit överdriven. Så länge de verkade var utan tvivel många av dem »bärare av den dåtida rättskipningen» på det praktiska planet. Förvisso var inte alla somNils Eskilsson; en och annan föll rejält igenom som otillräcklig, men sådant förekom också långt efter det att lagläsarsystemet var avskaffat. Klagomålen på dåliga domare fortsatte efter 1680, trots att dessa nu var »riktiga» häradshövdingar i stället för bara s k substituter.Hovrättenvarnade lagläsarna för formella fel, gav dem bakläxa och order att »bättre» rannsaka, och lät dem ibland personligen svara för sina domar och dömde dem i värsta fall till böter. På detta fanns ett naturligt sätt att reagera: man kunde bättra sig, skärpa sig och lära sig, vilket säkert också skedde och blev effektfullt, inte minst därför att lagläsarkåren var så pass liten. Omnu lagläsarna verkligen tagit åt sig hovrättens anvisningar och varningar och därmed förkovrat sig i juridiken, har de nämnder som de kom i kontakt med också genomgått ett slags skolning. Omen häradsrätt fått bakslag i ett mål i hovrätten, lät lagläsaren inte samma sak inträffa i ett annat av sina härader, om han verkligen fungerade somyrkesman, och hade han en gång fått böta för ett misstag såg han till att han inte försatte sig i samma situation igen. Mäster Ambjörn Jakobsson, känd som lagläsare i flera härader i Småland, förklarade för rådstugurätten i Eksjö, att han en gång varit med om att döma en fogde. »Därför måtte jag böta 300 daler och salig konung Carl ville ändå hava huvudet ifrån mig, därför skall jag aldrigvara med att döma någon fogde mer.»'“° Sture Petrén 1951 s 16. Stig Jägerskiöld 1964 s 237. Sture Petrén 1964 s 54. 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=