261 då och då själva förrättade tingen i sina härader. Assessorn Matthias Brunnsberg förrättade sålunda ting i Norra Vedbo och skulle dä rannsaka en av sina nämndemän, som beskyllts för dubbelt hor. Nämndemannen hade utfäst 12-mannaed för att befria sig frän beskyllningen, men när edgängen skulle äga rum hade han inte lyckats fä ihop tillräckligt antal s k edemän. Hans förmodade kvinnliga medbrottsling var också instämd till tinget, men uteblev. Målet borde inte ha varit speciellt svårt, i synnerhet inte för en hovrättsassessor, men ändå gled det den osäkre Brunnsberg ur händerna och han vände sig till hovrätten med en förfrågan hur han skulle göra. Skulle han tillåta nämndemannen ett nytt försök att fylla sin ed och hur skulle han göra med den instämda kvinnan, som inte inställt sig? Det blev ett kort och kärvt svar frän advokatfiskalen: »häradshövdingen har klar lag för sig, må han procedera efter den».""* Förmodligen hade vilken lagläsare som helst klarat av att i den situationen »procedera» efter den klara lag de hade framför sig. Lagläsarnas bristfälliga juridiska utbildning har som sagt ofta påpekats, när kåren beskrivits och systemet diskuterats. Också en tro pä att en tids tjänst som auskultant i hovrätten automatiskt skulle skapa goda och skickliga domare har funnits, inte minst hos hovrätten själv. Tyvärr är det en övertro. Det finns sorgliga exempel pä assessorer, som inte bara avlagt den i rättegångsprocessen föreskrivna eden att »utan något anseende till personen upptaga, rannsaka, skärskåda och döma», utan också avlagt disputationsprov i juridiskaämnen vid utländska universitet, som visat sig otillräckliga som domare, eftersom de saknat den ryggrad och den integritet somingen domare kan vara utan."^ Brist på sådana personliga egenskaper har varken utbildning eller auskultanttjänst kunnat kompensera. Däremot har de många lagläsare, som faktiskt haft dessa egenskaper, kunnat kompensera brister i sin formella utbildning med sådana kvaliteter, ett självklart men förbisett förhållande när lagläsarkåren generellt avfärdats somotillräckligt utbildad. Inte bara bristande juridiska kunskaper har framhållits som argument för lagläsarnas sviktande auktoritet. Sten Claeson menar att när de hämtades utanför häradet och i regel var ofrälse, förlorade de inför nämnden i auktoritet jämfört med de gamla häradshövdingarna, som tillsatts och fungerat enligt landslagens bestämmelser.'*^ Gunnar Bendz delar dessa uppfattningar: lagläsarna »voro i stort sett ej vuxna sin uppgift och saknade nödig auktoritet.»"^ På nytt förbiser man då lagläsarnas karaktär av yrkesmän, som utan tvekan gett dem pondus och auktoritet. Sture Petrén har kopplat lagläsarens status till hans ekonomiska omständigheter och visat att lagläsarna vid den indelning av rikets invånare efter bärkraft, som skedde vid uttaxeringen till Älvsborgs lösen 1613, 23.11.1659 F. Ett exempel är Gustaf Queckfeldt, som var juris doktor, men som avsattes efter att ha fällt en allt annat än oväldig dom. Se ovan kapitel V Hovrätten och Kungl Maj:t. Sten Claeson 1987 s 234. Gunnar Bendz 1935 s 150.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=