260 häradet efterskänka något av sin del, kan lagläsaren knappast ha haft något att invända ens omhan uppfattade sig sombevakare av kronans intressen, inte heller i de många fall där man redan på förhand visste att vederbörande inte kunde betala något överhuvudtaget utan tvingades »betala med rygghuden.» I de flesta fall härskade emellertid rutinen: tre marker för varje blånad och för varje okvädinsord, tre marker för skökobesovning, fyrtio för djuraskytte etc. enligt samma prislista i alla häraderna. Domböckernas »ty dömdes», »ty böter han» i de långa raderna av sådana mål vittnar inte omnågra meningsskiljaktigheter i rätten. I tvistemålen har förlikning ofta nåtts, framför allt genom aktiv medverkan av nämnden, men lagläsarens målsättning torde inte ha varit annorlunda än nämndens. Ibland har också han varit aktiv: »När det 8 Cap av Köpamåla Balken var uppläsit parterna till efterrättelse förliktes de.» (Västra 1663) Det är en alltför grov och uppförstorad bild av häradsrätten, när den tecknas som platsen för en kamp om makten mellan lagläsare och nämnd. De har hukat sig tillsammans under korsdraget från stridiga intressen vid syneförrättningar mellan byar eller på tinget i tvister inomsläkten omarvet och inom roten omknektalegan. Domböckerna tyder i varje fall inte på annat än att förhållandet dem emellan varit förtroendefullt och att de gemensamt rannsakat och dömt, och andra källor att vända sig till för upplysningar på denna punkt saknas egentligen. Motsättningen mellan centralmakt och lokalsamhälle, mellan krona och härad, kan förvisso iakttas på häradstinget, men manifesterar sig inte i någon maktstrid mellan lagläsare och häradsnämnd när de rannsakade och avdömde brottmålen. De tolv i nämnden var heller ingen konform och enhetlig massa, där alltid samma mening rådde och samma intresse alltid samstämmigt framhölls. Skäl för att lagläsaren ingalunda saknade allmogens respekt i den omfattning som t ex Per Brahe menade, har anförts ovan. Det finns inga skäl att tro annat än att lagläsaren bemöttes med respekt också av nämnden, när han slog sig ner bland de tolv vid tingsbordet. Göran Inger har pekat på att lagläsaren haft svårt att hävda sig där och att hans auktoritet sviktat på grund av bristande juridisk utbildning."^ Det är ett påstående, som måste nyanseras: flera lagläsare hade universitetsstudier bakom sig, t ex Zoterus och Mattias Hansson, den senare hade dessutompraktiserat hos sin far i nio år. Håkan Höök hade auskulterat i Svea Hovrätt, Gudmund Krook och andra i Göta. Även om många saknade formell utbildning, hade de rutin och erfarenhet och praktisk rättskunskap, somräckte till för det stora flertalet av de mål de sattes att döma i. Både Håkan Höök och Nils Eskilsson kallades till lagkommissionen 1643 (den första) och skrev under dess betänkande.*" Juridisk utbildning visade sig f ö ibland vara en bräcklig garanti för korrekta rannsakningar och rättvisa domar. Från och med 1650-talet förekomdet som nämndes ovan att de assessorer i Göta Hovrätt, som utsetts till häradshövdingar Göran Inger 1983 s 116. CJ Wahlberg 1878 s 74.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=