259 detta av långeligt hat och avund eller av brådom skillnad begångit.» Lagläsaren preciserar här vad nämnden skall pröva och avgör sedan med ledning av nämndens svar vilket lagrumsom är tillämpligt och vilket straff somskall utmätas. I det här fallet har nämnden angett sex skäl för sitt ställningstagande. Skälen räknas upp i domen och har med största sannolikhet formulerats och strukturerats under överläggningens gång i samarbete med lagläsaren. (Öland södra 1647). I den beskrivning av hur en dom skall fällas som 1643 års andra lagberedning gör, framträder rollfördelningen. Beskrivningen må gälla ett idealt förfarande och i första hand syfta på de civila målen men är ändå så instruktiv, klar och utförlig att den förtjänar att citeras: »Nu är allt lagliga och ordentliga föregånget som sagt är och vara bör. Då äger domaren bjuda delomännen avträda såväl somock hela menigheten, omsaken är av stort betänkande, eller skall han själv med nämnden avsides gå i näste cammare, om så är lägenheten till, eller dagen efter om morgonen förr än menigheten inlåtes i tingsstugan, fråga nämnden om de rätt hava intagit och förstå saken. Sedan skall han tydeliga föreställa dem knuten, varuti hela trätan består. Och sist skall han låta dem omrösta var för sig, begynnandes på den nederste och allt uppåt till den främste, att var säger vad honomommålet synes, med vad skäl han kan fria eller fälla. Vilket allt domaren med åhyggiu (^omsorg) skall åhöra och betrakta . . . Sedan skall häradshövdingen eller hans domhavande lag finna och därefter en skriftlig dom författa, den han till nämndens förbättrande skall för dem uppläsa och sedan i domboken inteckna. Och då allt således är överlagt och färdigt skall domaren sittandes i sitt vanliga domaresäte låta delomännen komma inför rätten igen, där han i hela omståendes närvaro skall uppläsa domen ur boken.»"' Rollfördelningen är här klar: nämnden avgör själva sakfrågan, lagläsaren avgör rättsfrågan och dömer efter lag. Det är emellertid tydligt, att rollerna spelas i samarbete, lagläsaren »föreställer dem knuten vari trätan består», han lyssnar noga på deras vota och han läser upp sin dom »till nämndens förbättrande». Det är svårt att se vari eventuella motsättningar skulle bestå och vad den ständiga dragkampen mellan lagläsare och nämnd om inflytandet i så fall skulle kunna röra sig om. När under domsprocessens fortgång kan det ögonblick tänkas komma, då en frontlinje dras och striden blossar upp? Och vad gäller den i så fall? I grova brott somdråp, barnamord eller tidelag, somf ö skulle underställas prövning i högre instans, kan knappast delade meningar ha rått inomrätten, när bekännelse och bevisning förelåg. I övriga brottmål fanns ett visst eget utrymme för rätten, t ex att sätta ner ett bötesstraff, vilket nämnden med sin stora lokal- och personkännedom kunde plädera för. Man finner ofta sådana fall, där någon »förskonats» med ett lägre bötesbelopp än det vanligen utdömda. Vad skulle lagläsaren ha för intresse av att i sådana fall gå emot nämnden? Böter gick i regel till treskiftes, kronan, häradet och målsäganden var sin del, och ville CJ Wahlberg 1878 s 123.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=