257 Oxenstierna tog avsked av lagläsarna i Jönköping 1639, »bleve de påminte, det de förvare häradssignetet i häradskistan, och have häradshövdingen en nyckel och den andre en av nämnden».'®^ I 1734 års lag, somi mycket är en kodifiering av sedvänjan, ges samma föreskrifter omnycklarna, dessutomom en tredje att förvaras av någon av häradet vald.'°^ Att lagläsarna hade tillgång till häradssigillet var nödvändigt, om inte annat av praktiska skäl. Det är svårt att föreställa sig t ex Anders Torkelsson i Pixbo i början av varje år resa runt till sina elva härader med de renoverade domböckerna och be omsigillet. Visserligen är det kanske lika svårt att föreställa sig, att han for omkring med elva nycklar till lika många häradskistor, men att nämnden i en maktkamp med lagläsaren konsekvent skulle använt sigillet somvapen och hållhake ter sig somen konstruktion inför den bild somläsning av domböcker och hovrättsprotokoll ger. Undantag saknas naturligtvis inte: Johannes Westius t ex hade efter en mindre lycklig tid som lagläsare på Öland bl a lämnat domar utan häradssigill efter sig. När hans efterträdare begärde sigill, vägrade nämnden, »hävdar att de så intet äre dömda».'°^ Det finns alltså goda skäl att inte avvisa domböckernas formuleringar som intetsägande när det gäller att komma åt förhållandet mellan lagläsare och nämnd. De som vanligen citeras är av typen »dömde jag och nämnden» eller »kunde jag med nämnden icke värja deras liv» eller liknande. Omväxlande med »vi» används de ofta t ex av lagläsaren Michel Sigfridsson i Östra härads dombok (1602—1605)*°^ liksomav AmbjörnJakobsson, bl a i Västra; han slutade sin lagläsarbana 1626. Formuleringarna tycks sålunda höra hemma i det tidiga 1600-talet: i genomgångna domböcker från 1637 respektive 1647 skrivna av fyra olika lagläsare saknas de. Där är däremot en annan formulering desto vanligare, som kan tolkas på samma sätt, nämligen så att både lagläsare och nämnd deltagit i prövningen av såväl sak- somrättsfrågan: »rättens mening bliver efter lag», »samma ärende tog rätten i betänkande», »kunde denne nedrige rätt icke värja deras liv», »dömde rätten», »saken tog rätten i övervägande slutandes . . . därför kunde rätten icke befria . . . ty dömdes han» »denna sak sköts under rätten» och många av samma innebörd. Lagläsarna gör här ingen skillnad mellan »nämnd» och »rätt». I samma domböcker är nämligen formuleringar somdessa också vanliga: 28.5.1639. SRP VII s 520. Rättegångsbalken 11:7. GHprot 16.9.1643. Nils Edling/Gunnar Pellijeff 1965 s XV. 106 108 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=