256 varit hovrätternas mening, att »nämnden i sista hand borde bestämma domens innehåll.»^^ Tolkningen är märklig. Den utgår från att en motsättning rått mellan lagläsaren och nämnden med en ständig latent eller öppen dragkamp om inflytandet. Petrén är inte ensam om detta synsätt. Många har yttrat sig om problemet och de flesta har sökt hittapositionsförändringar, där nämnden vunnit mark på lagläsarens bekostnad (mera sällan tvärtom), varvid nämnden uppfattats som häradets, böndernas eller lokalsamhällets representanter, somförsökt hävda sig mot centralmakten och Kronan i lagläsarens gestalt. Göran Inger anser t ex att nämnden tog överhanden på grund av lagläsarnas dåliga utbildning, så »att nämnden avgjorde även rättsfrågan».^'^ Jan-Eric Almquist ser tecken som »tyder på att häradsnämnden under 1500-talet tagit loven av tingsförrättarna, som nedsjunkit till att bli nämndens läs- och skrivkunniga biträde».(Under 1600-talet och lagläsarsystemets tid betecknar han dock lagläsarna som »bärare av dåtidens rättskipning».)'°* I de översikter över forskningsläget som ges av bl a Sten Claeson och Sture Petrénböljar denna strid fram och tillbaka: än var nämnden ensam innehavare av domsmakten, än yttrade den sig endast i sakfrågan, än har nämnden och lagläsaren gemensamt utövat hela domsmakten. Marja Taussi-Sjöberg har nyligen sökt ge en bild av vad hon kallar »maktförhållanden mellan domare och nämnd» i Njurunda (1609—1672), och det intryck hon därvid får är att »nämnden i ärende efter ärende rannsakar, dömer, tillsäger och stadfäster» och i förhållande till underlagmannen alltså framstår som mycket stark. De försök som gjorts att med ledning av domböckernas formuleringar få en inblick i hur rätten, dvs lagläsaren och nämnden, arbetat och den eventuella fördelningen av inflytandet dem emellan, avvisas av Sture Petrén, som i stället anser sig ha funnit en bättre källa i de klagomål över rättegångsfel, som finns i hovrätternas material.Han betecknar detta material som obeaktat; det kan också betecknas sommagert. Petrén anför nämligen bara ett exempel på sådana rättegångsfel, nämligen en anmärkning från hovrätten att ett dombrev saknat häradets sigill. Detta är »nyckeln till besvarandet av frågan omnämndens ställning inom häradsrätten» säger han och menar att sigillet inneburit ett slags vetomöjlighet för nämnden. Omde inte varit införstådda med domen, har de helt enkelt vägrat att förse den med sigillet och därmed hindrat den från att vinna laga kraft. Han utgår då från att lagläsaren inte hade tillgång till sigillet, en utgångspunkt, somemellertid gör hans resonemang tvivelaktigt. Innan Axel Sture Petrén 1945 s 849. Göran Inger 1983 s 116. Jan-Eric Almquist 1945 a s 699. Jan-Eric Almquist 1954 s 6. Sten Claeson 1987 s 218 f respektive Sture Petrén 1945 s 840. MarjaTaussi-Sjöberg 1990 s 173 f. Sture Petrén 1945 s 841. 103 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=