11 cip alla dödsdomar. »Till en statsinrättnings fullkomlighet» säger en gammal rättshistoriker, »hör rättigheten för statens överhuvud att i brottmål meddela nad.»^"* Formuleringarna i de tidiga dokumenten var emellertid oklara också i fråga ombrottmålen, vilket ledde till att inte statens överhuvud utan hans domstol, hovrätten, i praktiken kom att slutligt avgöra sådana mål. Visserligen skulle fall, där så speciella omständigheter förelåg, att befrielse från dödsstraffet kunde tänkas komma i fråga underställas Kungl Maj:t och betecknades då som en »referendesak»,^^ men redan på 1630-talet, när Göta Hovrätt började sin verksamhet hade den rätt att avgöra brottmålen, en rätt som den utövade ända till århundradets sista decennier.I ett brev år 1688 föreskrev Karl XI att inga andra mål skulle refereras än de där »beskreven lag icke finnes eller ock att om lagens och våra förordningars rätta mening och förstånd är något tvivelsmål eller eljest finnes några mitigantia ( =förmildrande omständigheter).»^* Hovrätten hade under större delen av 1600-talet ett brett spelrum i fråga om hals- och livssaker. Som avhandlingen kommer att visa, tyckte den sig bara i ett fåtal fall ha behov av hjälp med att förstå »lagens rätta mening» eller ansåg att omständigheterna i ett mål som så speciella, att Kungl Maj:t borde bedöma dem. Inte heller efter brevet från Karl XI tvekade den att själv bedöma mitigantias vikt och intog därmed i praktiken ställningen som den instans som slutligt avgjorde mål som gällde liv eller död. Ingen hade rätt att vädja i brottmål; vägen från hovrätten uppåt till Kungl Maj:t fanns visserligen också i brottmålen, men det var bara hovrätten somhade möjligheten att gå den.^*^ Någon aktiv kontroll av hovrätten från Kungl Majrts sida förekom bara då revisionsärenden eller referendesaker granskades. Det var en kontroll i efterhand. Styrningen skedde genom de nämnda styrdokumenten och dessutom genom s k rekryteringsstyrning. Både president, vicepresident, ledamöter och innehavare av hovrättens nyckelbefattningar utnämndes sålunda av Kungl Maj:t. De var kungens män; frågan om vilka dessa rättens och rättvisans män var kommer avhandlingen att besvara.Man skulle kunna beskriva förhållandet mellan Kungl Maj:t och hovrätten så, att de utnämnda ämbetsmännen gavs ett vidsträckt förtroende att självständigt tillämpa lagen, att styrningen skedde genom dokumentens generella påbud och att kontrollen var passiv och utövades i efterhand. I 1600-talets politiska system var hovrätten inte något detaljstyrt redskap i Kungl Maj:ts hand. Den verkade inomrymliga ramar och Fr.Chr. von Arnold 1861 s 432. Begreppen nåd, benådning och leuteration behandlas nedan I kap V Hovrätten och Kungl Maj:t. »Referendesak» till skillnad från »revisionssak», som avsåg ett civilt mål. Omdenna utveckling se nedan kapitlet Hovrätten och Kungl Maj;t. *** GHarkiv: KBR i civila mål 1688-1689 (vol E IAB:7 s 52). mm Sven Bergendahl 1916 s 161. Lennart Lundquist 1971 s 29. Se avsnittet Hovrättens män nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=