253 skulle döma honom till. En annan var så säker på att det skulle bli böter, att han i ett slags förhandlingstrevare »bjöd» 60 daler. Ingen av dem föreställde sig att de skulle avrättas; häradsrättens dödsdom hade sitt underförstådda och sedan länge av alla uppfattade och tydliga budskap: förbered inte hädanfärden, börja i stället spara till böterna. Sä kan det ha tett sig i allmogens ögon, inte nödvändigtvis somständiga bakslag för häradsrättens dödsdomar, inte som snöpliga nederlag för rätten, som de benådade kunde triumfera över. Dödsdomen framstod i sä fall i stället som en etablerad rutin, som häradsrätten bara pliktskyldigast hade att expediera. Syftet med drottning Christinas straffordning var heller inte bara att återställa den respekt och myndighet hos underrätterna, som förmodades ha gått förlorad. Det fanns ett annat motiv: »att entlediga och befria hovrätterna ifrän mycket onödigt arbete uti de smä straffsakerna.» Per Brahe och lagkommissionen hade klart för sig, att en dödsdom i häradsrätten, som alltid och utan undantag blev en bötesdom i hovrätten, bara var en onödig och meningslös omväg. Någon bild av en grym häradsrätt och en mild hovrätt var det inte längre möjligt att förmedla till allmogen, när grymheten respektive nåden expedierades sä regel- och rutinmässigt somfaktiskt skedde i dessa mäl. Den allra största delen av de brottmål, som en häradsrätt hade att avdöma. blev ändå accepterade och respekterade. Till detta kan man lägga alla civila mäl och aktioner som syneförrättningar och liknande, som varje är avgjordes och genomfördes, och som stod fast utan att klandras. Med dessa proportioner i sikte finns alltså skäl att nyansera tomdrottningens omdöme om häradsrätternas förlorade myndighet. Regeln att döma stricte efter lagen »uti alla Criminalsaker», har nämligen inte varit utan undantag. Drottningens ord torde syfta pä i första hand de i Appendix föreskrivna dödsdomarna, men exempel pä hur häradsrätterna i andra mäl tagit sociala hänsyn och mildrat det straff, somlagen föreskrev, är inte svära att ge: i Västra härad är flera sädana noterade, t ex nedsättning av böter för fattigdoms eller ungdoms eller »fäkunnighets» skull. Också Per Brahes ord om lagläsarna, att de hade »liten eller alls ingen respekt av allmogen» behöver granskas närmare. Det finns nämligen tecken, somtyder pä att lagläsarnas ställning både i förhållande till nämnden och till häradsalltrots de av hovrätten kasserade domarna varit förbunden med både mogen respekt och myndighet. Ett av de tydligaste tecknen pä detta är det inflytande i deras härader, som Axel Oxenstierna och rådet tillskrev dem. I sitt förut nämnda tal till lagläsarna i Jönköping i maj 1639, läxade han upp dem för »store fel och enormiteter», men hade också ett ord att säga om hur de borde agera, när häradet formulerade sina besvär och inlagor till kronan. Sädana skulle de inte »fatta pä papperet och bekräfta med häradssigillet.» Överhuvudtaget skulle de inte »låta sig bruka uti nägre ärender som löpa Cronan emot».*^’ Lagläsarna var därmed av Rudolf Thunander 1988 s 23 och 34. 28.5.1639. SRP VII s 520.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=