252 Eftersom underrätterna »uti myndighet avtaga, i det att de måste uti alla CriminalSaker utan åtskillnad döma stricte efter lagboken» föreskrevs, att det från och med nu skulle dömas till böter för enfalt hor redan i första instans och efter samma principer som tidigare i hovrätten. Därmed skulle underätterna hållas vid »sin tillbörliga respekt och heder, på det att deras domar icke må såsom orättvisa eller fåfänga vanhedras».“^^ Så såg problemet länge ut för lagläsare och nämnder: man tvingades döma till straff, som man visste aldrig skulle verkställas. Det gällde f ö inte bara brott som enfalt hor, utan också andra: de underställda dödsdomarna från de tre smålandslänen uppgick under Göta Hovrätts första verksamhetsdecennium till 1.009, av vilka 849 upphävdes. Det hovrättens sida och man undrar då, hur häradsrätterna reagerade och hur hovrättens omfattande leuteration uppfattades ute i bygderna och om den, som man befarade, minskade häradsrättens myndighet och respekt i allmänhetens ögon. De bedömningar som gjorts av riksdrotsen och andra välinformerade samtida, t ex lagkommissionen 1643, att häradsrätternas illusoriska dödsdomar var genomskådade och deras myndighet därför i avtagande, och att lagläsarna skulle »hava liten eller alls ingen respekt av allmogen» må vara auktoritativa, men måste ändå ifrågasättas. Det finns andra omständigheter att peka på, somi hög grad nyanserar bilden och medger andra tolkningar. För det första är det troligt, att Per Brahes och lagkommissionens omdömen kan reduceras till att gälla just de speciella domar somfälldes i de många målen omenfalt hor och några andra mindre frekventa sedlighetsbrott. Det var dödsdomar för sådana brott som dominerade: fram till 1653 utgjorde de minst hälften av alla, somunderställdes hovrätten. Mer än en dödsdomi veckan för enfalt hor avkunnades i Småland och på Oland under 10 år, eller 560 under åren 1635—1644. De blev rutinärenden, inte bara i hovrätten, utan sannolikt också i häradsrätterna, där allmogen med sin gamla kunskap omatt enfalt hor straffas med böter, möjligen kan ha uppfattat dödsdomen som en onödig omväg via hovrätten tillbaka till det bötesstraff, som man enligt tradition och sedvana ansåg vara det riktiga slutresultatet. Att häradsrättens myndighet på grund av detta generellt skulle varit »i avtagande» är tveksamt, särskilt som proceduren tidigt genomskådades. Ingenstans hade någon sett en horkarl eller horkona »döden dö» på rättareplatsen; i praktiskt taget varje socken gick sådana i stället livslevande omkring och slet med betalningen av sina böter. F ö torde det ha varit svårt att i det allmänna rättsmedvetandet få gehör för att enfalt hor skulle bestraffas med samma straff somt ex ett mord eller en grov kyrkstöld.En anklagad, som stod inför sin dödsdom för enfalt hor, förklarade att han tänkte rymma till Danmark, inte för att undkomma dödsstraffet, utan för att han inte ville betala de 80 daler, som han tog för givet att hovrätten Schmedeman s 294. med andra ord ideliga ändringar från var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=