251 till landslagen fogade ordagranna citat ur Moseböckerna i Gamla Testamentet och ålade domstolarna att i fortsättningen utdöma de straff somdär föreskrevs, var straffet för detta brott i princip döden. Tidigare hade straffet varit böter; i Johan III:s ordinantia 1577 t ex skulle straffet vara 30 daler. I en häradsrätt utdömdes under ären 1602—1605 heller inget annat straff för enfalt hor än böter i det inemot 20-tal fall av enfalt hor, som där avdömdes.När Appendix i stället för böter föreskrev dödsstraff, innebar detta alltså ett avbrott i en lång tradition och en dramatisk skärpning i straffmätningen. Sä blev också praxis: häradsrätter och rädstugurätter dömde i fortsättningen till döden, »både horkarlen och horkonan», och hovrätten ändrade rutinmässigt alla sädana domar till böter. Siffrorna för Göta Hovrätts del under ären 1635—1644 visar, att 560 dödsdomar för enfalt hor frän de tre smälandslänen underställdes, och att alla upphävdes och förändrades till böter.För lagläsarna och häradsnämnderna tedde sig alltså situationen sä, att de mot gammal sedvänja men enligt kungligt åläggande dömde till döden för ett vanligt brott och sedan ideligen fick se dessa sina domar upphävda och förvandlade till bötesstraff. Förhållandet borde leda till besvikna häradsrätter, somled av att ideligen finna sig överkörda av hovrätten. 1641 kom den nyblivne riksdrotsen Per Brahe till Göta Hovrätt och gav sin beskrivning av problemet: »Berättade herr riksdrotsen, att han finner en stor oriktighet med underdomarna på landet i det de hava liten eller alls ingen respekt av allmogen. Såsomoch att de för en ringa saks skull måste stricte efter lagen döma en människa från livet, den de veta bliver tdl livet benådd. Varutav händer att deras domar bliva ringa aktade efter de så ofta casseras. »**** Frågan togs upp också av lagkommissionen 1643, där man först konstaterade, att »uti intet land är brukligt att en nedrig domare vetandes och viljandes dömer det han vet ej praktiseras.» Gustav Adolf hade förordnat, att underrätterna skulle »enfaldeligen rätta sig efter lag» men att nåden sedan skulle stä hos högsta överheten, vilket enligt kommissionen fått till följd, att underrätternas domar blivit illusoriska och »idel apespel». Kommissionen ansåg sig också veta, vad salig kungen egentligen menat med sin åtgärd: »utan tvivel att därigenom skulle skräckelse vara pä landet ifrän synden.» Syftet med dödsdomarna i häradsrätterna skulle alltså vara att skapa en avskräckningseffekt; någon avsikt att, som Appendix hotade, straffa folk som begått hor med döden, hade egentligen aldrig funnits. Nu var enligt kommissionen avskräckningseffekten borta, procetfuren med dödsstraff i häradsrätten och bötesstraff i hovrätten var för länge sedan genomskådad och nu »allom kunnogt och uppenbart».Först 10 är senare gjorde drottning Christinas straffordning slut pä »apespelet.» Nils Edling/Gunnar Pellijeff 1963 s 21 et passim. Se ovan kapitel IV tabell 6. GH prot 22.10.1641. CJ Wahlberg 1878 s 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=