250 som borde vara deras privilegier. Riksdrotsen Per Brahe var tidigt (1643) tydlig i frågan. Han ansåg att häradshövdingarna skulle tvingas bosätta sig inomjurisdiktionen och själva förrätta tingen. Tjänsterna skulle adeln besätta; någon utbildning vid hovrätterna av ofrälse auskultanter för att tjänstgöra som domare skulle vara överflödig i fortsättningen.^^ Kanske ingick kungens klagomål pä lagläsarna 1678 i själva verket i en strategi för att förbereda en kommande förändring. Val av häradshövding pä tinget ville han naturligtvis inte återgå till, däremot gärna minska ner antalet hövdingar och samla in alla räntorna till kronan; kanske hade han redan boställen ät sådana häradshövdingar i tankarna, som bodde i häradet och själva satt ting. Drottning Kristina uttalade vid riksdagen 1649 betänkligheter frän andra utgångspunkter. Det vore, ansåg hon, »en samvetssak och icke likmätigt med Sveriges lag att åtaga sig en tjänst, som man icke kunde förestå».^"* De föga adekvata klagomålen på oförfarna lagläsare kan alltså i själva verket snarare ha varit klagomål på ett system, som man utifrån olika intressen ville avskaffa. Bristerna i den gamla landslagen blev också alltmer uppenbara i takt med samhällsförändringarna, inte minst på det civilrättsliga området.Luckorna i lagen beträffande tvister omavtal, köp, skadestånd etc var besvärande inte bara för de lantliga lagläsarna utan också för de ledande juristerna i hovrätten och för dem som sysslade med revisionsärendena i rådet. På den nivån hade domarna kompetens och möjlighet att söka efter vägledning i den romerska rätten; för lagläsaren ledde problemen till att han ibland kunde framstå som »oförfaren.» När frågan återkommer, vad det egentligen var man klagade på, bör heller inte den ofullkomliga ålderdomliga lagen glömmas. Behovet av och kraven på en modern ny lag aktualiserades med jämna mellanrum under hela 1600-talet, kommissioner med uppgift att genomföra en revision avlöste varandra, alltifrån Karl IX:s »deputerade till lagens överseende» via lagkommissionerna 1643 och 1665 till Karl XI:s kommission 1686. Under sådana förutsättningar arbetade lagläsarna och fick sannolikt ibland klä skott för lagens brister. Omsådana omständigheter uppmärksammas ter det sig som ytterst vanskligt, både att alltför lättvindigt tolka klagomålen på lagläsarkåren som en inkompetensförklaring och att i kritiken se tecken på att hovrättens tillsyn under nära 50 år och dess »nya och bättre vägledning» varit utan betydelse. 6. Lagläsarna och allmogens respekt I vissa typer av mål rådde emellertid länge märkliga förhållanden, som ställde häradsrätterna i en svår situation. Deras problem kan exemplifieras och illustreras av straffbestämmelserna för enfalt hor. Från och med 1608, då Karl IX David Gaunt 1975 s 63 och CJ Wahlberg 1878 s 38 f. *■* Georg Wittrock 1953 s 103. StigJägerskiöld 1984 s 227.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=