249 nier senare, när Axel Oxenstierna samlade lagläsarna i Jönköping och hovrättspresidenterna kallades till Nyköping, var också jordtransaktionerna många, ägare och grannar växlade i skuggan av det florerande förläningssystemet, änkor och arvingar krävde rättigheter, nya ägogränser uppstod med många tvister omängsmarker, torp och kvarnar somföljd. »Jord, gods och penningar» har på grund av sådana omständigheter varit föremål för ett oförminskat antal tvister, ofta svårbedömda på grund av brist på dokument, komplicerade arvsförhållanden eller invecklade bytestransaktioner, som ofta skulle avgöras av en lagläsare vid en häradsrätt. Många av samtidens klagomål på otjänliga och oförfarna lagläsare har sannolikt inspirerats av intressenter i dessa mål. Den förlorande var mera benägen att skylla sitt nederlag på lagläsaren än på svaga argument i sin sak. Vid hanteringen av tvister av denna typ i en tid då stora omvälvningar i ägarförhållandena ägde rum, var det viktigt inte minst för »ridderskapets och adelns välfärd» att lagläsarna var kunniga och lämpliga. Å andra sidan fanns ändå alltid möjligheten att vädja till lagmansrätten, om man ansåg att lagläsarna krånglade och felade alltför mycket. En tvist, där en part var adlig, kunde dessutom handläggas i hovrätten som första instans och avgöras utan att lagläsaren hade med målet att göra.^' Men också för det »gemena och enfaldiga folket», som inte alltid vetat hur man skulle kunna få en domprövad på nytt, har det handlat omvälfärden. Och troligen har en dom om t ex ägogränserna mellan två byar engagerat sinnena minst lika mycket som en domi ett horsbrott eller ett såramål.^’ Vad var det då man klagade på? Den överväldigande majoriteten av brottmålen avdömdes ju utan »fauter» och i de civilafanns möjligheten att vädja mot lagläsarnas domar, även omdetta innebar kostnader och tidsförlust. Klagomålen på lagläsarna kan i varje fall inte ha flutit fram bara från ett antal konkreta fel. När landshövdingar påstod att lagläsarna i länet var »helt otjänlige» eller att länet var »på lagfarne män öde», var detta grova generaliseringar, liksom kungens påstående, att lagläsarna »uti domareämbetet och Sveriges lag fast oförfarna äro». Det är troligare att dessa ospecificerade klagomål i grund och botten varit argument för ett helt annat system, kanske en återgång till den gamla ordningen i landslagen med val av en häradshövding på tinget, som bor i häradet och som »är fallen därtill.» Det hade legat i allmogens intresse, somdå skulle få tillbaka sitt inflytande vid valet och en häradshövding tillhands i häradet. Det skulle ha gynnat det lokala frälset, som nu såg fjärran fältmarskalker och ståthållare inneha ämbetet, och det skulle ha gynnat frälset överhuvudtaget, som särskilt från mitten av 1600-talet tvingades se den ena befattningen och räntan efter den andra försvinna till ofrälse hovrättsassessorer och ämbetsmän, befattningar Gunnar Bendz 1935 s 136. Om tvister och skuldmål se Maria Ågren 1992, om ägotvister och resursutnyttjande Kerstin Sundberg 1993.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=