248 De enda klagomål, som Axel Oxenstierna preciserade i Jönköping, rörde just sådana: lagläsarna dömde i redan avdömda mål och mot gammal dom, de grundade sina domar på bara den ena partens berättelse, och de tillät syn utan att frågan behandlats på ting/^ Vid riksdagen i Nyköping 1640, när tre av Sveriges hovrättspresidenter och några assessorer ålades att avge betänkande över 17 rättsfrågor, dyker samma klagomål upp igen: ingen lagläsare fick tillåta syn förrän syn var dömd på tinget och heller inte ta upp mål, om »å saken tillförende dom gången är.» Beträffande uppbjudande av gårdar diskuterades också, om det inte borde ske även utanför det härad, där gården var belägen, eftersom »en god del av ridderskapets och adelns välfärd därpå hänger».Bara en av de 17 frågepunkterna rörde brottmål, behovet av klarare lag vid bedömningen av barnamord. Och när lagläsaren Håkan Höök högljutt klagade på sina kollegor gällde det just deras hanterande av de civila målen: »det gemena och enfaldiga folket» fick inte besked av lagläsarna varken ommöjligheten eller tillvägagångssättet, omde var missnöjda med en dom och ville appellera till lagmansrätten.^® man ut de uppgifter från olika svenska härader som avser tiden 1638— 1659 ur en sammanställning som presenterats av Johan Söderberg, framgår det att av totalt 2.299 mål har 1.103 eller 48 % varit civila mål.^^ Civilmålen kan med sådana proportioner knappast ha hamnat i bakgrunden vare sig för deras intresse som följde reformeringen av rättsväsendet eller för deras som i olika kapaciteter kom att uppträda inför rätta och konfronteras med mer eller mindre »otjänliga» lagläsare. I inledningen till rättegångsordinantian 1614 beskrevs rättstillståndet i landet som kaotiskt. Det framgår tydligt att den negativa beskrivningen inte i första hand syftar på brottmålen utan på tvistemålen: det talas om parter och vederparter, om trätor och controversier, omstämning på vederdeloman etc. Tom den domared, som hovrättens assessorer skulle avlägga, är formulerad så att tankarna i första hand går till de civila målen. Man svär på att inte utnyttja någon av de »stridiga parterna» för någon fördel och att inte låta någon av »parterna som gå med varandra till rätta» få upplysning om omständigheter, sombör vara hemliga. De civila målen rörde »jord, gods och penningar» och i spåren av inbördeskriget var de många. Egendomar hade då konfiskerats och förlänats till andra, varpå arvingar till de ursprungliga ägarna krävde dem tillbaka igen, när krigets sår började läka. Inte minst alla dessa tvister har sannolikt varit en pådrivande faktor för den reformering av rättsväsendet, som inleddes 1614. Några decenVäljer 80 28.5.1639. SRP VII s 520. CJ Wahlberg 1878 s 15 ff. GH prot 31.5.1636. Johan Söderberg 1990 s 233. Schmedeman s 133 f och 147.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=