247 Instansordningen innebar inte att vartenda mål i en häradsrätt kunde fullföljas till högsta instans. Av brottmålen gick några vidare till hovrätten genom underställningsförfarandet: före 1653 kan det på grund av de många dödsdomarna för enfalt hor ha rört sig om ca en tredjedel, efter 1653 om en sjundedel eller om ca 15 Alla övriga, dvs omkring 80 ä 85 % avgjordes i häradsrätten, eftersom vädjan i brottmål inte var tillåten. Det var med andra ord ett stort eget utrymme, som häradsrätten hade, visserligen övervakat av hovrätten genomdomboksgranskningen och eventuella observatörer, men inomdetta utrymme rannsakades och slutdömdes ändå år efter år på ting efter ting det överväldigande flertalet av de beivrade brotten. I de civila målen var det däremot tillåtet att vädja till lagmansrätten, och sedan vidare till hovrätten, under förutsättning att tvisten gällde minst 50 daler. Några definitiva domar fällde häradsrätterna alltså inte i civilmål, utan en missnöjd hade alltid möjligheten att appellera till högre instans och få domen prövad där. När klagomål framfördes mot en dom av lagläsaren Anders Hyltenius i ett civilmål med tre tvistande parter, hänvisade hovrätten kort och gott till att samtliga tre parter appellerat till lagmansrätten.^"* I praktiken torde emellertid också flertalet civilmål ha slutdömts vid häradsrätten.^^ Mot den bakgrunden är åtgärderna mot lagläsarna från hovrättens sida förvånansvärt få, antingen det nu rör sig om milda varningar från fiskalen, om av hovrätten ådömda bötesstraff eller förordnanden om ny rättegång med annan lagläsare. Antalet mål som avdömts korrekt och antalet insända rannsakningar och domböcker, som vant felfria, är i förhållande till hovrättens ingripanden stort. Felaktigheter och orättvisor i handläggningen av brottmålen kan självklart ha undgått hovrätten, vars kontroll i dessa mål inskränkte sig till den inte alltid så grundligt genomförda efterhandsgranskningen av domböckerna, men slutsatsen måste ändå bli att lagläsare och häradsnämnder i det stora flertalet brottmål har dömt utan anmärkning. Kanske berodde det på den imponerande erfarenhet och rutin, somfanns samlad i den skara lagläsare, somGöta Hovrätt i början av sin verksamhet fick tillsynen över: sex av dem hade ca 10 års tjänstgöring bakomsig, och tre av dem inte mindre än 25 år, därav över 20 år under Svea Hovrätts egid. Det är kanske typiskt, att de allvarligaste misstagen, som hovrätten beivrade, begicks av en nybörjare somAndreas Zoterus. Om nu åtskilligt talar för att lagläsarkåren under sin tid i Göta Hovrätts jurisdiktionsområde ändå behandlade brottmålen någorlunda klanderfritt, inställer sig frågan vad som då låg bakom samtidens klagomål. Ser man närmare på vad denna kritik konkret innebar — i den mån den överhuvudtaget preciserades — tycks den i första hand ha riktats mot handläggningen av de civila målen. Rudolf Thunander 1989 s 23. GH prot 12.6.1650. Gunnar Bendz 1935 s 120 och CJ Wahlberg 1878 s 124 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=