243 sen» säger David Gaunt och menar att »spelet om lagläsartjänsterna försiggick mellan hovrätten, häradshövdingen, landshövdingen och häradsmenigheten».^'^ Det är en bra beskrivning. För Göta Hovrätts del kan det emellertid anses som säkert, att det var hovrätten somi detta spel både spelade huvudrollen och hade slutrepliken, nej. om detta inte innebar något annat än möjligheten att säga aven En viktig roll har också landshövdingarna spelat. De har stått nära händelserna ute på tingsplatserna och också fungerat som en förmedlande länk i varje fall till i olika avseenden avlägsna häradshövdingar. När Conrad Falkenberg skrev till hovrätten, att lagläsaren Johannes Westius »resignerat sin tjänst och lämnat många saker oriktiga efter sig» och dessutom klagade över att hans län »var på lagfarne män öde», fick han svaret att han skulle låta »de rätte häradshövdingarna däromveta.» De borde egentligen antingen själva »besätta rätten» eller se till att »bekvämliga personer» förordnades. I så fall stod hovrätten redo: »där några dugliga sig framdeles presentera vill rätten demdit förordna.»^° Westius hade »resignerat» fyra härader i Kalmar län. I ett av dem var assessorn i Svea Hovrätt Erik Bröms häradshövding, i ett annat borgmästare Grubbe i Kalmar och i de övriga två hovrättspresidenten själv, Johan Skytte. Kort tid efter landshövdingens brev inställde sig Johan Eriksson Rosenlund, som auskulterat i Svea Hovrätt med rekommendationsbrev från assessor Bröms. Samtidigt förelåg ett brev från en annan av häradshövdingarna, nämligen Johan Skytte, som tidigare föreslagit en i lagläsarsammanhang okänd person att efterträda Westius, men nu inte visste »om han åtagit sig, ty remitterar till rätten så disponera-som lägenhet och tillfälle medgiver.» Nu hade hovrätten fått underlag från både landshövding och häradshövdingar och gav Rosenlund fullmakt på de fyra häraderna och avkrävde honomdomareden.Inga som helst tecken finns, som tyder på att någon av »de rätte häradshövdingarna» skulle haft en tanke på att gå förbi hovrätten vid denna tillsättning. Assessorn i Svea Hovrätt Erieus Olai disponerade räntan från några härader i Skaraborgs län och utsåg en lagläsare. Också han gav hovrätten sista ordet: »såframt den Kongl. Rätten finner honom därtill lämplig och capabel.»^^ Det finns varianter på detta tillsättningsförfarande: landshövdingen i Älvsborgs län skrev att lagläsaren Anders Torkelsson var gammal och sjuk och begärde att en efterträdare skulle utses. Auskultanten Johan Petreius, som f ö erbjudit hovrätten »den oration på svenska som han rätten tillförne på latin dedicerat», förordnades att efterträda Torkelsson i Dalsland, där fältmarskalken Lennart Torstensson var häradshövding. Torstensson kommenderade då som bäst den svenska arméns plundringar nere i Mähren och torde inte ha ägnat David Gaunt 1973 s 170. “ GH prot 2.5.1643. GH prot 12.5.1643. GH prot 9.6.1640.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=