242 resor. Han liksom övriga befattningshavare i hovrätten, som fått sig härader tilldelade, tvingades följaktligen att skaffa fram lagläsare som ersättare för sig. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå hovrättens brev följande år med frågan ominte Kungl Maj:t allernådigst ville hjälpa till med alla dessa lagläsares avlöning och »unna dem en gård fri till nödtorftigt uppehälle att bygga och bo uppå».^^ Viktigast var emellertid hovrättens begäran att få kalla in tilltänkta lagläsare och då inte bara sina egna ersättare till hovrätten för »examination och edsavläggelse.» Några gårdar »består Hans Kungl Maj:t intet» blev svaret på hovrättens brev, däremot fanns inga invändningar mot att tilltänkta lagläsare inställde sig för hovrätten för examination för att undvika »oreda och vidlyftighet». Att examinera och godkänna en lagläsare blev också den roll somhovrätten i fortsättningen helst ville spela. Sin inställning fick man tillfälle att deklarera i samband med riksdagen i Nyköping 1640, då företrädare för alla rikets hovrätter förelädes ett antal frågor rörande rättsväsendet att besvara. De skulle bl a ta ställning till frågan, omdet inte vore »rådeligast att en viss ordning gjordes om lagläsarnas förordnande.» Deras svar blev att häradshövdingarna först skulle »utköra lagläsarna och dem sedan med recommendation sända till den konungslige hovrätt», där deras duglighet och förstånd skulle prövas och deras »particular ed» avläggas».^^ Detta var hovrätternas egen syn på saken: de ville ha in ett förslag från häradshövdingen, som de sedan kunde godta eller förkasta, beroende på vilken bedömning av vederbörandes lämplighet de gjorde. Deras avgörande inflytande på tillsättningen skulle därmed vara säkrat. De fick understöd av lagkommissionen 1643, sommenade att lagläsare inte skulle antas »privatim eller av en mans godtycke.» Tilltänkta lagläsare skulle inställa sig i hovrätten, där frågan omde »till sådant ämbete äre dugliga eller ej» skulle avgöras.Verksamheten vid underrätterna var till största delen styrd av generella lagar och förordningar, men kunde självklart också påverkas genom s k rekryteringsstyrning,^^ där den rekryterade tillsattes på grund av allmän duglighet, viss utbildning eller tidigare tjänstgöring och framför allt tilltroddes att verka i enlighet med uppdragsgivarens intentioner. Ser man på tillsättningarna av lagläsare i de häradsrätter som löd under Göta Hovrätts jurisdiktion, kan detta hovrättens inflytande konstateras i praktiskt alla fall. Det har i alla händelser förelegat, men kunskaperna om hur det konkret har utnyttjats är svåråtkomliga. Aspiranter har knappast stått i kö för att bli lagläsare, vilket innebär att man inte alltid haft ett reellt val mellan flera kandidater. Något slags minimikrav på den lagläsare man kunde tänka sig att tillsätta har man heller veterligen aldrig preciserat. »Variationsmöjligheterna är så många att man kanske aldrig kommer att få riktig klarhet i utnämningsprocesGHarkiv: KBRi kriminella och cicila mål 1619-1 749 (vol DXA: 1). CJ Wahlberg 1878 s 15 f. Ibidems 45. Lennart Lundquist 1971 s 29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=