241 och än en gång appliceras på de tre smålandslänen under en 1 O-årsperiod, nu decenniet 1655—1664, kan stora förändringar konstateras i jämförelse med decenniet 1635—1644. För det första är totala antalet tingsförrättare somverkat under de 10 åren nu 26 i stället för 11. Lagläsare med så många häradsår som trion Zoterus, Mattsson och Eskilsson saknas. Störst andel av de 250 häradsåren har Håkan Jönsson Humble 36, Johan Klint 30, Jöns Håkansson Hult 30, Andreas Zoterus 24, Johan Lindelius 21 och Gudmund Krook 16, sammanlagt 151 eller 60 %. Nyheten med tingsförrättande assessorer har i detta avseende inneburit, att 6 assessorer svarat för 44 häradsår eller 18 %. Även om sålunda fältet för hovrättens kontrollerande verksamhet blivit svårare att överblicka än tidigare var den skara ändå liten, somsvarade för rättskipningen ute i häradsrätterna. Även om 26 tingsförrättare år 1655 nominellt kan tyckas vara många, särskilt i förhållande till de 14 som verkade 20 år tidigare, så är det reellt ingen stor grupp. Ur hovrättens synvinkel måste de ha tett sig hanterliga, särskilt somåtta av demhade sin dagliga gärning i hovrättshuset i Jönköping. Bytena på de småländska och öländska lagläsarstolarna blev också tätare i förhållande till decenniet 1635—1644 och kontinuiteten därmed något mindre uttalad. Inte sällan orsakades emellertid dessa byten av att en lagläsare upphöjdes till häradshövding eller en tingsförrättande assessor övergick till annan befattning. 4. Tillsättningen av lagläsare Hovrätten hade ytterligare ett medel att påverka förhållandena i häradsrätterna, nämligen genom sitt inflytande på tillsättningen av lagläsare. Hur lagläsarna skulle tillsättas blev aldrig föremål för någon reglering i form av lagar eller förordningar så länge systemet bestod. Inte heller praxis utvecklades på ett enhetligt sätt: hur tillsättningarna skulle gå till förblev oklart och skedde i praktiken på varierande sätt.^^ Till sist torde det ändå ha varit så, att hovrätten oftast haft ett ord med i laget, oftast också det avgörande. I princip borde ju häradshövdingen, somuppbar räntan, också utse sin ersättare och komma överens om hans avlöning. Det har sannolikt också varit regeln före hovrätternas tid, men när Gustaf II Adolf 1628 anslog häradshövdingeräntorna från 66 härader som avlöning för assessorer och annan personal i Svea Hovrätt uppstod problemoch förvirring.Kungen tilldelade t ex vice presidenten räntan från sex härader, men krävde samtidigt att han skulle uppehålla sig i Stockholmi hovrätten under så långa perioder att han omöjligen själv skulle kunna förrätta ting i sina härader, av vilka t ex ett var beläget i Nora bergslag och ett på Öland och följaktligen förbundna med långa tidskrävande David Gaunt 1975 s 169 ff. Gustav II Adolf brev av den 2.4.1629 återges av David Gaunt 1975 s 193 f. 16
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=