238 terar och författat. Befanns icke så grova att lagläsarna kunna hit citeras, utan allenast för denna gång varnas.»"*^ Ytterligare exempel på hur få anmärkningar granskningen ledde till kan anföras: när man 1641 »överläste de fauter som assessores hava annoterat» i domböckerna fann man bara två. Borgmästare och råd i Västervik hade dömt ut för höga böter för sidovördnad för rätten och en lagläsare på Öland hade dömt efter gårdsrätterna.^® Vid ett annat tillfälle när årets magra skörd av fel i domböckerna förelästes gällde bara ett av de tre felen en lagläsare. Han var landbonde hos en släkting till en av parterna i ett tvistemål och ansågs därför jävig. De övriga felen hade begåtts av borgmästare och råd i Filipstad, som låtit en omyndig löpa gatlopp och borgmästaren i Jönköping, som tagit 50 daler av »kyrkans penningar till sitt underhåll vid herredagen i Stockholm».^’ Förmodligen har betydelsen av domboksgranskningen för bättre rättssäkerhet överskattats; den har i varje fall under vissa perioder varit ytterst summarisk och har dessutom sällan föranlett allvarligare anmärkningar. Den insyn i häradsrätternas verksamhet, som hovrätten hade, skaffade den sig alltså huvudsakligen vid behandlingen av de underställda brottmålen och vid den årliga granskningen av domböckerna. Fiskalen kunde också personligen komplettera denna kunskap något genomden »förspanande och utletande» uppgift han hade fått i sin instruktion. Till detta kom anmälningar från t ex landshövdingarna eller då och då från någon enskild, somför att tala med ordinantian »haver orsak sig rättelös att klaga,» och ansåg sig blivit förvägrad sin rätt vid tinget. Exempel på det senare är det tidigare nämnda målet från Tveta härad, där en bonde krävde dom, men där målet på grund av en formalitet uppsköts sju gånger. De medel hovrätten sedan använde för att korrigera brister och för att tillrättavisa och undervisa, var dels det direkta budskapet till vederbörande lagläsare i form av tillägg eller inskott i resolutionerna, dels kravet på lagläsare och nämnd att komplettera sin rannsakning med en ny och bättre. Hovrättens mest radikala åtgärd var att i enstaka mål förordna om ny rättegång, där lagläsare och nämnd utbyttes mot andra. Den lagläsare, som på detta sätt fått sin rannsakning och dom underkänd, blev sedan instämd inför hovrätten och eventuellt straffad med böter. Sådant straff drabbade lagläsarna också i andra fall, när hovrätten upptäckte försummelser i deras ämbetsutövning. Det ur hovrättens synvinkel gynnsamma förhållandet med ett litet antal lagläsare, som tjänstgjorde länge, förändrades emellertid. Listan över lagläsare i jurisdiktionsområdet blev sålunda med tiden längre och målgruppen för hovrättens åtgärder större. Situationen år 1655 framgår av tabell 26. Den situation, som gällde året 1635 och somredovisades i tabell 25 ovan, då GHprot 2.5.1639. GHprot 15.9.1641. GH prot 29.10.1651.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=