237 I andra fall har lagläsarnas exklusiva ansvar framstått särskilt tydligt, när de instämts till hovrätten för att stå till svars. Nämnden var t ex ovetande och oskyldig, när Zoterus hade lyst till ting i Lenhovda, men inte infann sig. Det blev tre daler vitt mynt i böter.Lagläsaren Anders Kroxander hade suttit ting i grevskapet Läckö med bara sex nämndemän och fick ensam bära ansvaret för detta och Andreas Hyltenius fick böta 13 daler för »begången försummelse med laga tingstimans försittande».'*'^ Det hörde till lagläsarens villkor, att det när som helst kunde komma kallelse från advokatfiskalen att inställa sig i Jönköping. En lagläsare, Eric Påvelsson Mölner, bad för säkerhets skull omöverseende med de fel han kunde komma att begå redan innan han tillträdde lagläsartjänsten.'*^ Granskningen av domböckerna var föreskriven i rättegångsordinantian."*^ Den skulle utföras av residentes, dvs de två assessorer som mellan sessionerna upprätthöll ett slags jourtjänst, men på grund av ökad arbetsbelastning, förlängda sessioner och försenat inlämnande av domböckerna blev granskningen ofta försummad och låg tidvis nere."*^ Frågan var också uppe i rådet, där assessorerna besvärade sig över att »intet hava tid att överse domböckerna»."*^ När emellertid en assessor hade tid och fick en dombok i handen för översyn, kunde många av de där protokollerade målen vara mer än ett år gamla. Där fanns alla typer av mål, lindrig misshandel, förtal, ekehygge, djuraskytte och olika varianter av de då kriminaliserade föräktenskapliga sexuella förbindelserna. De grova brottmålen kände den granskande assessorn redan till, de hade underställts och avgjorts i hovrätten, men det han i övrigt läste i domboken gällde mål, avgjorts i häradsrätten. I många fall var det domar, som för länge sedan redan exekverats. Dit hörde också alla civila mål, t ex tvister omägogränser, arv och skuldfordringar, mål som heller aldrig varit uppe i hovrätten, såvida de inte vädjats via lagmansrätten. Granskningen gällde i realiteten domaren, om han rätt tillämpat lagen, hållit ting på rätt tid och plats, och inte somordinantian uttryckte det »för våld, vänskap, hat, mutor etc skull ställt en orättvis sentens.» En dom som redan gått i verkställighet kunde ingen ändra. Hade någon redan slitit ris eller löpt gatlopp kunde det inte göras ogjort. Det enda granskningen kunde leda till var att utkräva ansvar av domaren, dvs av lagläsaren, för något processuellt fel. Resultatet av domboksgranskningen var emellertid ofta magert: ». . . uppläste (assessorn) lagläsarnas fauter han uti domböckernas genomläsande annointe hamnade på hovrättens bord, utan som slutligt som annars GHprot 16.5.1636. GHprot 11.5.1641 respektive 14.10.1651. GHprot 28.6.1643. Schmedeman s 139. Gunnar Bendz 1935 s 148, StigJägerskiöld 1964 s 238. 3.12.1649. SRP XIII 1649 s 317.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=