235 let och sedan på detta grunda en begäran om att »bliva sådant ogräs kvitt» var grova fel av lagläsaren Anders Zoterus och hans nämnd, och hovrättens ingripande är typiskt: allt skulle gå lagligt till, vittnen höras under ed och varje anklagelse kunna bevisas. Exemplen på hur hovrätten på detta sätt skickade domar tillbaka för »bättre rannsakan» kan flerfaldigas. En resolution från hovrätten hade självklart sin största betydelse för de inblandade och för allmänheten, och därmed för utvecklingen mot större enhetlighet och bättre rättssäkerhet i landet. Men den hade också betydelse för lagläsaren. För honomvar varje resolution, oavsett omden innehöll förmanande tillägg eller innebar åläggande omny och bättre rannsakning, en lärdomoch en demonstration av hur straffmätning och rättstillämpning utvecklades. När hans domar underställdes hovrätten kunde de fastställas eller upphävas; hovrättens resolution gav honomett slags facit. Ingen lagläsare kunde rimligen förbli opåverkad av en sådan lektion somden sombestods Zoterus i samband med målet mot Lille Sven. Hovrätten kunde gå ett steg längre och helt och hållet underkänna en rannsakning. Fiskalen anmälde omständigheter sommotiverade att en helt ny rannsakning borde företas, där då både den ordinarie lagläsaren och häradets egen nämnd sköts åt sidan och ersattes av andra. Ett belysande exempel på detta kan också hämtas från Allbo härad. Fiskalen Bengt Orneberg anmälde 1663 i hovrätten att en märklig dom fällts i ett dråpmål. Hovrätten beslutade, att beordra landshövdingen att fängsla dråparen, som gick omkring på fri fot; saken var angelägen, eftersom det »bespörjes att domaren och befallningsmannen sine ämbeten med allvar icke beaktat hava.» Dråpet hade rannsakats vid Allbo häradsrätt av Gudmund Krook, biskopssonen från Växjö, som tidigare varit lagläsare i olika härader och nu sedan 1659 var häradshövding i Allbo. Hans rannsakning förklarades av hovrätten för »ofullkomlig, i det han dömt detta dråp vara av livsnöd begånget där det dock i rannsakningen förmäles, att dråparen haver först slagit den dräpne med en käpp till dess den gick av och sedan med en yxa till dess han blev död, varemot den dräpne ingen åkomma gjort dråparen, vilket giver Kongl Rätten mycket eftertänkande, denna dråpsak vara med någon passion av bemälte häradshövding och tingsrätt hanterad, särdeles att någon suspicion omGudmund Krook för detta är angiven av denne Kongl Rättens fiscal.» Beslutet blev att ny »fullkomlig» rannsakning skulle hållas på dråparens bekostnad vid extra ordinarie ting. Tingsförrättare skulle vara häradshövdingen i Uppvidinge Johan Håkansson Hult, under många år lagläsare i olika härader, och nämnden skulle komma från grannhäradet Norrvidinge. Med den nya rannsakningen somunderlag underkände hovrätten Gudmund Krooks domatt dråpet skett i nödvärn och dömde dråparen till döden för att »överdådeligen» ha dräpt. GHprot 7.2.1663 och 19.3.1663.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=