234 sju härader, är det i varje fall sannolikt att han i fortsättningen av sin långa lagläsarbana såg till att rannsakningarna i detta avseende var kompletta. Tillägg till brottmålsresolutionerna utgjorde en direkt kanal mellan hovrättens fiskal och häradsrättens lagläsare. Det innebar en möjlighet att höja i varje fall den formella kvalitén på rannsakningarna i brottmål och att genom en direkt skrapa förmå en eller annan lagläsare att rycka upp sig. En lagläsare hänvisade t ex till helt ovidkommande lagrumsom »konung Erik av Påmerns gårdsrätt» eller Jesu ord i Bergspredikan. Den lagläsaren skulle härefter »vara förpliktad döma efter Sveriges lag och den icke gå förbi, när han kan till saken appliceras.» Och ibland röt Rothovius till ordentligt: »Lagläsaren som på lag svurit haver, åtvarnas härmed att han avstår lag vränga, somhan i denne saken gjort haver, och döma efter lag, såframt han vill tillbörligt straff undvika.»^^ Omdet i en rannsakning saknades sådana uppgifter, somansågs nödvändiga för att hovrätten skulle kunna resolvera, föredrog fiskalen målet i hovrätten, som då kunde begära komplettering. Resolutionen inleddes med »det skall bättre rannsakas» varpå ett antal punkter eller frågor angavs, somsärskilt skulle utredas och besvaras, och för lagläsaren återstod då ingenting annat än att lysa till ting på nytt. Också sådana bakläxor bör ha haft avsevärd effekt och ökat lagläsarnas grundlighet: relativt ofta förekomt ex mål, där en gift knekthustru vilkens man var borta »på tåg i fiendeland», dömdes för sexuella förbindelser, utan att det klarlagts ordentligt om mannen varit i livet eller inte när hon begick sitt brott. Utredning om detta var nödvändig för att kunna bestämma straffet och en lagläsare som inte presterat sådan utredning fick då ta upp målet igen. Omt ex Håkan Höök en gång försummat att få framklara besked omomständigheterna kring en knekthustrus sedlighetsbrott, är det troligt att han i följande rannsakningar gjorde vad han kunde för att slippa ta upp fallet igen. En enda tillrättavisning vid fel av denna typ kunde alltså få effekt i flera härader under flera år på grund av lagläsarkårens fåtalighet och mångåriga tjänstgöring. Ny och bättre rannsakning krävdes emellertid också i grova brottmål för att ge detaljerade svar på speciella och för målet kanske avgörande frågor. Att hovrätten krävde sådana kompletterande rannsakningar innebar emellertid ingen direkt kritik av lagläsaren, men uttrycket »bättre» rannsakning var ändå ett slags demonstration från hovrättens sida, att där hade man observerat omständigheter och tänkt på möjligheter, som lagläsaren inte sett eller tänkt på, men somhan helst inte borde förbise i fortsättningen. Ett bra exempel på hur en lagläsare, som inte varit tillräckligt varsam med orden, envetet kunde drivas av hovrätten tills allt blivit ordentligt utrett och rannsakat, är det tidigare nämnda målet från Allbo härad mot Lille Sven.^^ Målet illustrerar hur hovrätten kunde utöva sin övervakande och kontrollerande verksamhet. Att som skedde vid tinget i Allbo ta den ena obestyrkta beskyllningen efter den andra till protokol9.10.1640 H. Se ovan kapitel II Hovrätten dömer, avsnittet Hovrätten i arbete.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=