233 måste framhävas, när interaktionen mellan hovrätt och underrätter skall beskrivas. Utifrån antagandet, att en mindre grupp är lättare att kontrollera, leda och påverka än en större, kan man sluta, att det låga antalet lagläsare betytt effektivare övervakning och större genomslag för de åtgärder hovrätten vidtog. Hovrättens tillsynsuppgift underlättades emellertid inte bara av att antalet lagläsare var litet utan också av att de i regel satt kvar pä sina befattningar under läng tid. En uppfattning om denna kontinuitet kan man fä genom att konstruera en enhet, som betecknar tjänstgöring som lagläsare i ett härad under ett är. Den kan kallas häradsär och till grund för beräkningen kan läggas de tre smålandslänen med sina 25 härader, där det under tio är alltså förekom250 sädana häradsär (10 ärX25 härader). Det visar sig då, att elva olika lagläsare förrättade tingen i Småland och pä Öland under Göta Hovrätts första verksamhetsdecennium 1635—1644. Av dessa elva lagläsare dominerade emellertid tre: av de totalt 250 häradsären svarade nämligen Andreas Zoterus för 72, Hans Mattsson för 55 och Nils Eskilsson för 47. Hopräknat är det 174 eller 70 %. Under dessa tio är har alltså tre lagläsare svarat för mer än tvä tredjedelar av allt tingsförrättande och därmed sammanhängande uppgifter. Hovrätten behövde med andra ord inte säga till mer än en gäng omvarje sak. Det är ett förhållande, sommåste ha påverkat effekten av hovrättens agerande i förhållande till lagläsare och häradsrätter och förenklat tillsynen; kortvarig tjänstgöring och ständiga byten av befattningshavare har däremot försvårat den. I hovrättsfiskalens uppgifter ingick att ta emot häradsrätternas rannsakningar och domar i de brottmål som skulle underställas hovrättens prövning, dvs i princip alla domar för grövre brott, oftast dödsdomar. Antalet sådana underställda mål var före 1653 mycket stort, vilket berodde pä att dödsstraff fram till dess utdömdes för en del vanliga brott, t ex enfalt hor och smärre stölder. Fiskalen förberedde och föredrog dessa mål i hovrätten och formulerade hovrättens resolution. Resolutionerna gick sedan tillbaka till landshövdingen för exekution, men kunde dä förses med en »hälsning» frän fiskalen och därmed frän hovrätten att vidarebefordras till lagläsaren. Det kunde gälla formaliteter, t ex att den ed lagläsaren förestavat edgärdsmännen vid edgång skulle återges i domen, att namnuppgifter inte fick saknas, att rannsakningarna skulle förses med vederbörliga sigill, att domarna skulle vara rena och välskrivna etc. Fram till 1653 utdömdes som nämndes dödsdom i häradsrätterna även för mindre stölder, domar som i hovrätten konsekvent ändrades till böter »tre gånger det stulnas värde.» Omdä värderingen av stöldgodset saknades i domen »ätvarnades» lagläsaren av fiskalen. »Lagläsaren vare förpliktad . . ., lagläsaren ätvarnas . . . lagläsaren pålägges ...» var de formuleringar, som Rothovius inledde sådana hälsningar med. Det var ett enkelt sätt att påverka och fortbilda lagläsarna, vilket ytterligare underlättades av att deras antal var sä litet. Hur snabbt och snällt lagläsarna sedan gjorde bättring är osäkert, men om t ex Andreas Zoterus hade ålagts att värdera det stulna i ett stöldmål i något av sina
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=